Ryssland i krig - Marxistarkiv

57
ehuru de sällan råka i allmänhetens händer — arméns dagliga tidning Röda Stjärnan och
flottans dagliga tidning Röda Flottan. De flesta av dessa tidningars medarbetare tillhöra
armén och flottan, och de båda tidningarna äro mycket instruktiva, särskilt om man förstår att
läsa mellan raderna. Även de digra månatliga militära tidskrifterna äro läsvärda.
Vi fingo hönssoppa, frankfurterkorv med potatispuré och hallon till lunch. I åratal hade jag
inbillat mig, att bären i Ryssland hade en mycket finare arom än i något annat land — det var
antagligen mina barndomsminnen, som spökade — men jag kan verkligen inte känna någon
skillnad. Kanske det är regimens fel!
Lozovskij höll ett utmärkt, snärtigt kåseri över de tyska löftena och förutsägelserna, som ej
hade gått i uppfyllelse. När vi sedan fingo framställa frågor, måste jag ha varit besvärlig, ty
efteråt sade Lozovskij till mig: ”Mr Werth, ni vill visst ha reda på allt, eller hur?” —
”Naturligtvis”, genmälte jag. ”Jag förstår er fullkomligt”, sade han. ”Jag har själv en gång i
tiden varit journalist.” Jag frågade (a) om man hade börjat frigiva de polska fångarna och om
man hade vidtagit förberedelser för upprättandet av en polsk armé i U. S. S. R.; (b) huruvida,
eftersom sovjetregeringen var villig att återupptaga de diplomatiska förbindelserna med
Belgien, Norge, etc., det kunde anses önskvärt att ha en representant för general de Gaulle här.
Lozovskij svarade att man hade vidtagit åtgärder beträffande polackerna, men att en hel del
problem ännu väntade på sin lösning; han kunde icke upplysa om de polska krigsfångarnas
antal, eftersom dessa skulle gå in i den nya polska armén och fienden skulle få upplysningar
av vital betydelse, om han närmare gick in på frågan. de Gaulle representerade icke en
regering och saken måste tagas i närmare övervägande.
Det är verkligen mycket egendomligt; jag har fått höra, att varje gång ett nattligt luftanf all
äger rum mot Moskva, de japanska journalisterna begiva sig ut på landet. Underrättelser på
förhand?
Tisdagen den 5 augusti.
Jag tillbringade söndagen i en annan värld. Först gick jag på Lilla Teatern och såg Ostrovskijs
Skogen. Jag hade ej sett pjäsen sedan jag var pojke. Jag har aldrig varit på det klara med
skillnaden mellan de olika skolorna i rysk teater; men denna föreställning följde avgjort ej
Moskvas Konstnärsteaters traditioner. Vid Lilla Teaterns framförande av Skogen var varje
person i stycket en karaktär; hela föreställningen förde tanken på de gamla Varlamov-Davydov-traditionerna
på Alexandrinka i St. Petersburg. Jag tyckte om atmosfären på Lilla
Teatern. Framför mig sutto två unga flickor; båda sago ingenting ut, men de voro mera
naturliga och spontana än de flesta människor jag träffat här. Den fulare av dem, en gänglig
flicka med stora händer och bred mun, var sprudlande liv lig och skrattade mycket; hon
pratade med sin väninna om luftanfallen mot Moskva och sade, att hon inte ämnade lämna
staden, och hon talade så fort och fnittrade så mycket, att jag inte kunde uppfatta hälften av
samtalet. Hon talade också med stor entusiasm om olika teaterpjäser. Jag kan just undra, vad
hon har för yrke? Det fanns många soldater i salongen. De verkade ej på minsta sätt
nedslagna, utan tvärtom fulla av självförtroende.
Innan ridån gick upp, trädde Prozorovskij, regissören, fram till rampen och höll ett litet
anförande om föreningsbandet mellan armén och teatern; han välkomnade armén, ”vår starka,
oövervinnliga armé, som försvarar vårt stora fosterland och vårt älskade Moskva, där stoftet
av vår store Lenin förvaras, och där den store Stalin leder vårt lands öden.” Sedan meddelade
han under höga bifallsrop från publiken, att Jablochkina skulle spela i afton. ”Alexandra
Alexandrova har klent hjärta och hennes hälsa är vacklande. Hon har ägnat sextio år av sitt liv