Ryssland i krig - Marxistarkiv

56
faderligt, panslavistiskt intresse åt dessa länders militära säkerhet? Panslavismen har för närvarande
högkonjunktur i den sovjetryska pressen, och detta kan tolkas i allmänt kulturella
ordalag lika väl som det kan vara uttryck för bestämda intentioner i fråga om rekonstruktionen
efter kriget. Skulle ej slaverna — till och med polackerna — välkomna ett ryskt militärt
beskydd mot ett nytt tyskt anfall, eftersom de blevo lämnade i sticket, när de litade på de
västeuropeiska stormakterna? Men vilka än svårigheterna och stötestenarna komma att bli i de
kommande engelsk-ryska relationerna, så måste vi helt enkelt understödja Ryssland; vi måste
undanröja den misstro mot det allierade Ryssland, som man märker till och med hos en del
engelsmän här.
I kväll var jag på biografen alldeles här om hörnet; platserna kosta endast två rubel. Det fanns
många soldater bland publiken. Programmet var ganska tråkigt. Först visades en krigsjournal
— tanks, marscherande soldater och kanoner i aktion. Publiken hurrade endast en gång — det
var, när man såg Stalin på duken. Han måste åtnjuta stor popularitet hos den stora massan, ty
åskådarna bruka inte yttra sitt bifall i mörkret, om de inte verkligen känna det så. Själva
huvudfilmen hette Boxarna; den var bitvis ganska rolig. Först såg man ett ryskt boxarlag
under träning, och sedan skickades de bästa av boxarna till Paris, där de skulle deltaga i en
stor match. Direktören för Salle Wagram eller vad stället nu heter, var en fransman med
bovfysionomi och svarta mustascher — han såg ut som en bov i bästa Hollywoodstil! ”Hur
kommer det sig, att ni talar ryska så bra?” frågar en av de ryska boxarna.” ”Jo, saken är den”,
svarar direktören på komisk ryska, ”att jag reste till Ryssland en gång. Sevastopol, 1919” ...
De ryska boxarna dunka honom i ryggen. ”Ha, ha! det var en resa, som inte slutade så bra,
eller hur?” Fransmannen håller på alla sätt Laus, europamästaren, om ryggen; men på slutet
blir naturligtvis Laus utslagen av den duktige ryske boxaren, medan den franska publiken
jublar. Efter segern serverar man ryssarna en ståtlig supé med vin och konjak i ett luxuöst
hotellrum; en av boxarna går upp från bordet, öppnar sin resväska och tar fram en liten flaska
vodka. Alla resa sig och dricka en skål för Ryssland. Och i samma ögonblick kommer en
telefonpåringning från segrarens fästmö i Moskva; hon lyckönskar honom till segern och
bestämmer deras bröllopsdag. Ett ögonblick ser man Triumfbågen, en bergskedja, Berlin och
Warszawa
i snabb följd skymta förbi på duken. På slutbilden ser man Kreml, och boxarna och alla deras
vänner förena sig i en sång, vari de uttrycka glädje över att vara tillbaka i sitt kära gamla
Moskva. Ämnet och tendensen i denna ”folkliga” film äro mycket upplysande.
Kreml är camouflerat med stora färgfläckar i svart och gult, och väldiga kulisser med hus och
fönster, målade med vad man påstår vara eldsäker färg. Kring Lilla Teatern ha de satt upp de
gamla dekorationerna ur Ostrovskijs Skogen som camouflage.
Lördagen den 2 augusti.
Bombanfallen voro inte särdeles häftiga, men tack vare de rigorösa bestämmelserna kommo
vi ej hem förrän klockan 3.3o på natten. Allt var lugnt och fridfullt, och stjärnorna lyste på
himmelen, när vi kommo upp ur skyddsrummet. I morse gick jag upp sent. Kaffe, bröd, smör
och ost och den sista återstoden av Maurices marmelad. Han säger, att livsmedelspriserna ha
stigit oerhört sedan krigsutbrottet och att det är svårt att få matvaror. Jag såg på Berthas
livsmedelskort för sacker, bröd, kött, etc. Tilldelningen verkade tämligen riklig.
Jag tillbringade morgonen med att läsa de ryska tidningarna. Ofta måste man plöja igenom
långa spalter, som endast innehålla tomma fraser och allmänna uttalanden innan man hittar
några fakta eller halva fakta. Två tidningar utgöra emellertid ett undantag från denna regel,