Ryssland i krig - Marxistarkiv

55
AUGUSTI
Andra delen
Fredagen den 1 augusti.
Jag plågas ej av onda aningar här som i Paris den 1 juni 1940, fastän tyskarna ej befinna sig
mycket längre bort från Moskva nu än de voro från Paris då. Maurice, Lucien och jag gingo i
går kväll till fader Florent. Han har varit bosatt i Leningrad i sju år, där han hade slagit sig ner
vid den tidpunkt, då Laval ännu flirtade med Sovjetunionen. Han har inte haft det lätt under
dessa sju år och har sett en hel del elände. Han talade om Leningrad på ett sätt, som värmde
mitt hjärta. För någon tid sedan flyttade han till Moskva. Innan han lämnade Leningrad, svor
han Leningrad och general de Gaulle sin trohetsed. I går kväll fick han ett telegram vari man
meddelade honom, att han skulle sluta sig till de Gaulle-styrkorna i Främre Orienten.
Fader Florent är i själ och hjärta reaktionär. Han ogillar Vichy men respekterar general Pétain
och hänger fast vid alla code de famille-traditioner. När jag talade mig varm om de franska
quislingarna och sade, att de hade förrått Frankrikes nationella traditioner, föredrog han att
tala om folkfrontens ondska; han försvarade halvt om halvt Gringoire, talade om mestizerna,
som hade översvämmat Paris och ryckte till varje gång jag sade något mot l’Action Française;
han medgav, att Bernanos hade skrivit en bra bok, men karakteriserade de demokratiska
katolikerna i Esprit som skojare.
Det gick mycket lättare att tala med honom om Leningrad. Där funnos tjugofemtusen
katoliker men endast två präster för att ta hand om dem. Många voro polacker eller av polsk
härkomst; han brukade döpa sex—till sjuhundra barn om året. Han berättade om den
fruktansvärda fattigdom han hade sett i Leningrad och talade särskilt om en kvinna han kände,
som hade nittio rubel i månaden att leva på. Han brukade låta henne tvätta åt sig, så att hon
skulle få äta sig mätt, när hon arbetade hos honom. Leningrad kallade han en gammal
frondeuse.
Han tycks huvudsakligen ha kommit i kontakt med människor ur de fattigare klasserna, och
hans uppfattning om Ryssland är därför en smula ensidig. Det måste naturligtvis kännas svårt
för honom att tänka, att även am regimen ej nödvändigtvis är en antireligiös regim, så är den
under alla omständigheter antiklerikalt inställd. Men för närvarande anser han att en seger
över tyskarna är det viktigaste av allt.
X. verkade bekymrad, när jag träffade honom och han tycktes också vara smått irriterad över
Hopkins tal. ”Det är gott och väl att tala om omedelbara leveranser, men hur kan han veta att
något skall kunna hinna fram i tid för att ha någon inverkan på den nu pågående striden? ...
Förstår ni inte, att tyskarna förbereda en väldig framstöt i söder? ”Men”, tillade han, ”det är en
evig lycka, att det är Stalin, som har ledningen. Han har ett fast grepp om alla angelägenheter
av militär art; han står i intim kontakt med generalerna, har en snabb uppfattningsförmåga och
behärskar på ett beundransvärt sätt alla militära problem. Allt beror på honom ...”
I pressen gör man stor affär av fördraget med Polen och av Harry Hopkins' besök. I alla
tidningar finnas bilder av Hopkins' ankomst till flygfältet med Lozovskij vid sin sida.
Jag skrev en lång artikel om det polska fördraget och försökte påvisa, att det kanske gav en
antydan om, på vilken väg den ryska politiken efter kriget kommer att slå in. Ryssland har
erkänt Polens och Tjeckoslovakiets oavhängighet; betyder det månne att Ryssland har för
avsikt att låta polackerna och tjeckerna själva bygga upp sina land, men ämnar ägna ett