Ryssland i krig - Marxistarkiv

54
här än i England, därför att man inte lägger fingrarna emellan. Tre brandmän, som gjort sig
skyldiga till vårdslöshet och voro skulden till, att ett stort magasin, värt tre miljoner rubel,
brann ner, ha blivit skjutna. Jag undrar just, vad man skulle ha gjort för miner i London om i
september förra året några affärsmän hade blivit skjutna därför att de hade rest från staden
över lördag och söndag med sina kontorsnycklar i fickan ...
Torsdagen den 31 juli.
”President Roosevelt har anmodat mig att resa till Ryssland för att sammanträffa med Stalin.
Jag träffade Stalin och Molotov i eftermiddags. Jag kommer antagligen att sammanträffa med
Stalin ett par tre gånger till innan jag lämnar Moskva. Vi diskuterade ingående situationen i
samband med kriget med Tyskland, och jag meddelade honom å Roosevelts vägnar, att vårt
land anser att Tyskland är den egentlige fienden, och att var och en, som bekämpar Hitler, står
på vårt lands sida. Vi ämna omedelbart hjälpa Sovjetunionen med leveranser av olika slags
förnödenheter, och på villkor som äro avpassade för ett långt krig.
Jag uttryckte till Stalin Förenta Staternas glädje och beundran över det sätt, på vilket de ryska
trupperna strida. Vi diskuterade ingående problem rörande krigsmateriel och andra
förnödenheter. Jag kan av förklarliga skäl icke ingå på de olika detaljerna angående
krigsmateriel och råvaror. Jag skall senare i kväll sammanträffa med flera andra
statstjänstemän och skall i morgon eftermiddag åter överlägga med Stalin.
Jag kommer att återvända hem, så snart mitt uppdrag här är slutfört. Jag kan ännu icke säga,
om jag först reser till England eller direkt till U. S. A. Stalin gav mig flera budskap till Roosevelt
och uttalade sitt varma tack för erbjudandet om hjälp. Han var övertygad om att det
amerikanska folket och presidenten icke misstogo sig beträffande den roll Sovjetunionen
kommer att spela i Hitlers slutliga fall. Jag tillbringade två timmar i Kreml.
Först och främst omedelbara leveranser, och vidare långfristiga betalningsvillkor. Det är två
helt skilda saker. Jag är övertygad om, att inga svårigheter eller dröjsmål skola uppstå. Även
om jag inte hade rest till England, skulle jag ha kommit hit.
I kväll sammanträffade jag med ambassadör Cripps och hade ett långt samtal med honom.”
Dessa anteckningar gjorde jag på U. S. A:s ambassad, dit vi hade blivit kallade för att träffa
Harry Hopkins. Han talade med mycket dämpad röst, som knappast kunde höras på två meters
avstånd. Han tycks ha ett mycket klart huvud och är tydligen medveten om vikten av sin
mission. Han betonade orden omedelbara leveranser. Han såg mycket trött ut, men det är
ingenting att förvåna sig över när man tänker på, vilken resa han har bakom sig. Vi sutto i en
cirkel kring honom och drucko whisky och soda, och mrs Bourke-White besvärade oss som
vanligt med kamera och blixtljus.
När vi gingo därifrån, sade jag till Hopkins: ”Får man antaga, att ni arbetar efter principen
'först hjälp till den som behöver den mest'?” Han sade: ”M-m-m ...” med ett instämmande
tonfall, men svarade ej direkt ”ja”.
Eftersom vi inte hade någon bil till vårt förfogande, fingo Lucien och jag klockan elva på
kvällen gå hem till fots från Narkomindeln. Det var så mörkt, att vi måste klamra oss fast vid
varandra. Elektriska ficklampor äro naturligtvis strängeligen förbjudna. Mörkläggningen var
total. Vi snubblade och snavade gång på gång, när vi togo oss fram längs Iljinka och
Maroseika. Och ändå voro vi fullkomligt nyktra. Jag vågar ej tänka på, hur det kommer att bli
här i Moskva till vintern.