Ryssland i krig - Marxistarkiv

53
Eftersom vi inte kunde begagna bilen beslöt jag mig för att taga en dags ledighet och för en
gångs skull komma ifrån Narkomindeln, Metropole och den gamla vanliga slentrianen. Jag
tog linje 24 vid Pokrovka; den går till en plats vid namn Baumanskaja Zastava, som ligger
någonstans i östlig riktning från staden. Under färden dit lade jag åter märke till, vilken
underlig blandning av gammalt och nytt Moskva är — en stad i vardande. Först gick
spårvagnen ned för Marxgatan, som verkade mycket intetsägande och tycktes datera sig från
1860-talet; sedan kommo vi genom ett alldeles nytt kvarter med stora, prydliga arbetarekaserner;
därpå körde vi en sträcka på närmare en och en halv kilometer, där det endast fanns
låga trähus, vilka sågo ut som på kopparstick från början av 1800-talet. De små husen kunde
mycket väl ha funnits där före 1812. I närheten av ändstationen kommo vi åter till ett alldeles
nytt kvarter. På ömse sidor om en bred aveny reste sig huskomplex på nio och tio våningar,
med planterade gårdar och små springbrunnar mellan husen. Här funnos arbetarklubbar,
kooperativa livsmedelsaffärer och en stor biograf, där man spelade en Chapaievfilm och
visade en journal; dessutom en stor boklåda, där det såldes massor av böcker och broschyrer
om Det andra fosterländska kriget och Kvinnornas uppgift i krigstid; i skyltfönstren stodo
byster av Lenin och Stalin. Det fanns mycket folk på avenyn, särskilt kring tidningsståndet,
där människorna stodo och läste Pravda. De sågo belåtna — eller rättare sagt, inte
missbelåtna ut. Här och var hade några fönsterrutor krossats av lufttrycket under räden, men
eljest såg man mycket få spår av skadegörelse. Ej heller några större eldsvådor hade uppstått.
Jag flanerade omkring i denna nya del av Moskva. Ryssarna ha verkligen lyckats bygga upp
något; kanske till ett högt — ett alltför högt pris — men det finns i alla fall där.
Jag tog en annan spårvägslinje för att fara tillbaka. Den gick genom en gammal del av
Moskva, uteslutande bebyggd med trähus. Några av dem voro helt eller delvis nedbrända;
brandpatrullerna måste ha gjort förtvivlade ansträngningar för att rädda det som kunde räddas.
Jag antar, att man skulle ha låtit dem brinna ned i England. Mitt emot mig i spårvagnen satt en
liten rödhårig pojke med ansiktet fullt av fräknar och en liten röd uppnäsa; han var klädd i
lappade svarta byxor och hade ett bälte med skolspänne och en flottig mössa på huvudet. Jag
lämnade femton kopek till den kvinnliga konduktören. Hon frågade mig, var jag skulle stiga
av; det hade jag ingen aning om. Lyckligtvis frågade någon efter Kalugavägen, och när hon
otåligt sade: ”Varför svarar ni inte?” röt jag: ”Hörde ni inte, att jag sade Kalugavägen?” Här i
Moskva äro människorna mycket misstänksamma mot alla, som inte hitta i staden. Spårvagnen
gick längs en gata, som hette Chaussée Entusiastov. Deras gatunamn äro ofta absurda.
Häromdagen, till exempel, i trådbussen, rådde någon mig att stiga av vid Bezbozhny Pereulok
— Den Gudlösa gränden ... Jag hade ingen aning om, vart spårvagnen egentligen gick, förrän
vi foro över floden; långt borta i väster fick jag syn på Kremls gyllene kupoler. Slutligen steg
jag av vid en järnvägsstation. Den hette Paveletzkijstationen. Byggnaden var målad i ljusblått
och vitt; ursprungligen hette stationen Saratovstationen. Utanför stod en mängd människor,
som antagligen skulle fara till Volga. Jag steg av och träffade äntligen på min gamla vän,
spårvagn A, med vilken jag åkte tillbaka till Pokrovka. En stor bomb måste ha fallit ned på
Moskvakajen — alla fönsterrutorna i ett sjuvåningskomplex voro krossade — och man såg
spår av skadegörelse runt omkring, men inget hus hade rasat. Bomben hade antagligen fallit
ned på gatan och bombhålet hade blivit igenfyllt. Det är utmärkt, att gatorna äro så breda;
hälften av bomberna ödslas bort till ingen nytta.
Jag har lagt märke till, att de nya anslagen beträffande eldsläckning innehålla, att man skall
använda sand vid släckning av brandbomber. Det är verkligen att lära av erfarenheten!
Men jag måste säga, att brandkårerna, trots alla fel, som vidlåda organisationen, arbeta bättre