Ryssland i krig - Marxistarkiv

51
som nu händer utmed hela fronten är den viktigaste händelsen sedan slaget am England. Det
börjar se ut, som om det skulle bli Hitlers nederlag nr 2 eller kanske nr 3, om vi räkna med att
den engelska flottan förstört hans flesta slagskepp.
Jag undrar ofta, vad det egentligen är, som kommer ryssarna att kämpa som de göra. De
försvara något — sitt land, sin regim — vilket, vad man än må säga, äro delar av samma sak.
Det finns icke längre någon skillnad mellan ”Sovjet” och ”Ryssland”. Även de gamla ha
accepterat detta, ha försonats därmed, särskilt sedan regimen har blivit en nationell regim.
Och ehuru den i många hänseenden är hänsynslös, förstå även de mest kritiskt inställda, att
den åtminstone inom sig bär fröet till en god regim, med Stalinkonstitutionen som grundval.
Armens motståndskraft stärkes och understödes naturligtvis av den järnhårda disciplinen.
Timosjenkos åsikter i det hänseendet äro ytterst stränga; men alla de, som tala om, att detta
krig ”ledes av G.P.U.” misstaga sig grundligt. Naturligtvis komma tusen problem att uppstå,
när Ryssland en gång står bland Tysklands besegrare — antingen det nu blir som den egentlige
segraren eller vid sidan av England. Det är tämligen säkert att vissa av våra tories redan
börja känna sig ängsliga vid tanken härpå. Det betyder icke så mycket, men vårt arbetareparti
kommer säkert att känna sig mycket obehagligt till mods vid tanken på, att det blir kommunisterna,
som taga hem potten. Inte för att Harry Pollitt eller Willy Gallacher ha någon som helst
del i det ryska motståndet eller en eventuell rysk seger. De veta ej mer om Stalin eller det
ryska folket än jag vet om Fidjiöarna. Mycket beror på, huruvida efter kriget komintern
kommer att tillåtas spela någon roll i Europas affärer. Den har sällan gjort Rysslands
nationella politik några tjänster men ofta nog en hel del skada, särskilt i Tyskland och i
Frankrike, och har spelat i händerna på fascismen och reaktionärerna. Men komintern är en
sak och sovjetismen en annan. Tävlan efter kriget (och det slutgiltiga valet för polackerna,
tjeckerna och till och med tyskarna) kommer kanske icke att stå mellan kapitalismen och
kommunismen utan mellan två former av demokrati — en kapitalistisk demokrati och en
sovjetdemokrati (med en progressiv tillämpning av Stalinkonstitutionen). Här finns det rum
för ett ömsesidigt utbyte och ett närmande mellan dessa ideologier. Det är av största vikt att
undvika en konflikt samt en rivalitet som värvar den ena eller andra nationen i Europa för
endera ideologien. Både Englands och Rysslands sociala system komma att utvecklas under
loppet av detta krig; i många avseenden kanske de komma att bli mycket lika varandra —
England kommer att bli mera ”socialistiskt” (i ordets vidsträcktaste mening) och Ryssland
kommer att tillämpa allt flera av de demokratiska fri- och rättigheter, som skulle välkomnas
av det ryska folket och vilka de vänta sig av en fullständig tillämpning av Stalinkonstitutionen
under fredstid. Kanske Amerika kommer att utgöra den största svårigheten, då det är tänkbart
att man där under en lång tid framåt kommer att förbliva envist kapitalistiskt inställd.
Det skulle bli ödesdigert för den kommande freden i Europa, om Ryssland på något sätt skulle
återgå till internationell trotzkism och skulle försöka införa trotzkismen i Tyskland. Det skulle
bli en bumerang. Efter några få år skulle Tyskland återgå till nazismen och börja ett nytt krig.
Men jag tror, att ryssarna börja bli allt mer medvetna om den verkliga innebörden av
Tysklands problem. Ej heller med polackerna skulle några större meningsskiljaktigheter på
denna punkt uppstå.
Ryssarna göra ganska stor affär av sina luftanfall mot de rumänska oljefälten. Någon sade att
”det inte fanns något kvar av Ploesti utom namnet”, men dagen efteråt fingo vi veta, att
Ploesti — det vill säga ”namnet Ploesti” åter hade blivit bombat.
Av experter på området har jag hört, att ryssarna, med undantag för Czernowodabrons
sprängning, som var en fin prestation och i hög grad har försvårat de rumänska