Ryssland i krig - Marxistarkiv

50
mycket väl till trakten, ty vi brukade alltid åka igenom där, när vi foro till vår lantgård. Jag har
hört sägas, att de små trähusen i stor utsträckning ha blivit ersatta med stora block av
arbetarbostäder. Fader Florent, som har svurit Ryssland och de Gaulle sin trohetsed, bor nu i
en flygel till engelska ambassaden .. .
Luftanfallet var över. Fader Florent erbjöd mig att ligga kvar i ett rum bredvid hans. Jag följde
med honom och försökte sova, men så gavs signalen ”faran över”. Jag hade blivit skild från
Maurice och Lucien, som hade givit sig i väg på egen hand, och jag beslöt att gå till fots hem.
Klockan fattades tjugo minuter i fyra. Gatorna voro fulla av människor, som kommo upp ur
skyddsrummen, särskilt från Arbatmetron. De talade mycket lugnt om sina erfarenheter. ”Här
i grannskapet tycks ingenting särskilt ha hänt. På vår gata har allt varit lugnt”, sade på Vorovskaja
en kvinna med tydlig lättnad i rösten. De som bor på Vorovskaja är tydligen litet nervösa
sedan under räden härom natten ett femvåningshus fick en bombträff och skyddsrummet
blev skadat. Påföljande dag såg jag kvinnor och barn sitta på trottoaren med sina knyten — de
väntade på, att man skulle föra dem därifrån .. . Och samma dag sade vår lilla jungfru om
någon annan plats i Arbatdistriktet: ”De satt där med sina knyten och grät och grät.”
Det var en underbar morgon med klar, blå himmel; man såg betydligt flera spärrballonger än
vanligt. På Arbattorget trängdes människorna. Jag gick ned för Kominterngatan och
Belinskijgatan. Ingenstädes syntes någon skadegörelse. Kremls murar voro tydligen också
oskadade. Promenaden gjorde mig varm. När man inte har sovit, blir man mycket lättare
echaufferad. Åt skogen med den där 'karlen i London, som sade, att jag inte kunde ta med mig
mera kläder! Den här tweedkavajen är ju alldeles hopplös. Jag måste skaffa mig något lättare
att ta på mig.
Jag fortsatte till Narkomindeln längs Kuznetzkij Mosst, där under de senaste dagarna
sandsäckar hade staplats upp för fönstren och nästan alla affärer hade blivit försatta med
bräder. Gatan gör ett mera förfallet intryck än någonsin; det är svårt att föreställa sig, att den
en gång var det elegantaste stråket i Moskva — Moskvas Bond Street under förra
århundradet.
Vaktposten utanför Narkomindeln känner igen mig nu, så att jag inte behöver visa mitt
legitimationskort längre ... Journalisterna däruppe voro alla i full färd med att skicka i väg
telegram om räden till sina olika nyhetsbyråer. Kommunikon innehöll, att ”ett mindre antal
fientliga flygplan” trängt fram till Moskva och att bomber hade fällts endast över stadens
utkanter. Det verkar vara en smula för litet sagt. Från skyddsrummet hade jag sett många
bombkrevader och hört ett flertal explosioner. Senare fick jag veta, att fyra tyska plan hade
blivit nedskjutna.
Vi kommo inte hem förrän klockan sex, och då var det full dager.
Måndagen den 28 juli.
Den ryska pressen blir allt vänligare sinnad mot England. Den offentliggör med stora rubriker
redogörelser för den förödelse, R.A.F. har åstadkommit i städer som Köln och Dusseldorf. I
går kväll hörde jag Harry Hopkins' radiotal om den väldiga amerikanska hjälpen till Storbritannien
och om de tusentals bombplan, som skola tillintetgöra den tyska industrien, huru
långt österut den än förflyttas. Men han nämnde ingenting om Ryssland.
Vid presskonferensen i dag blevo vi filmade. Miljoner människor läsa i pressen om dessa
konferenser och de vilja antagligen också gärna veta, hur vi utländska journalister se ut.
Lozovskij beskrev den ryska fronten som ”ett enda, väldigt Verdun”. Sanningen är den, att det