Ryssland i krig - Marxistarkiv

49
ni skall inte tro, att jag beklagar mig. Regeringen handlar fullkomligt rätt, när den utan några
hänsyn ger trupptågen företrädet; de där trettiosex olika korvsorterna betyder ju inte så
mycket ... Vill ni inte ta litet mera kaviar?” Våningen var liten — den låg längst upp i ett litet
tvåvåningshus i närheten av Arbattorget, men den var väl möblerad; där fanns en massa antika
saker, en japansk skärm och Tolstojs och Maxim Gorkijs verk i vackra band. Det ringde på
dörren. ”Det måste vara Serescha”, sade Anna Michailovna och skyndade ut för att taga emot
nykomlingen. En ung löjtnant med kortsnaggat hår kom in i rummet. ”Det här är min brorson
Sergej Sergejevitj” — jag kommer inte ihåg hans efternamn — ”han har just kommit hem på
några dagars permission.” ”En av våra tappra allierade?” frågade han. ”Jaså, jaså ...” Han var
mycket reserverad och tycktes inte hysa några särskilt höga tankar om sin ”lilla tant”. Han
talade knappast om fronten, utan nämnde bara, att han hade deltagit i en drabbning för några
veckor sedan, och att förlusterna hade varit stora på bägge sidor. Hans ansikte hade ett hårt
uttryck, när han talade om kriget; man fick det intrycket att, enligt hans uppfattning, Ryssland
kämpade med ryggen mot väggen, att ryssarna skulle göra allt vad i mänsklig förmåga står,
men att detta krig var en fruktansvärd olycka för det ryska folket och att han inte väntade
mycket hjälp från de ”tappra allierade”. Jag frågade om civilbefolkningen och flyktingarna.
”Vi skickar så många som möjligt österut”, svarade han, ”men vi kan inte tillåta, att de
blockerar vägarna. Det är ett fruktansvärt problem. Säger vi åt dem att stanna kvar, vet vi, att
vi kanske dömer dem till en långsam död ... Men det är ett offer, som Stalin och hela det ryska
folket har enats om att göra. Fastän det är hårt för dem, som måste stanna ...”
Jag frågade honom om han trodde, att tyskarna skulle nå fram till Moskva. ”Nej, det behöver
ni inte oroa er för”, sade han med ett stänk av sarkasm i rösten. Hans ögon hade ett trött men
samtidigt hårt uttryck.
Jag gick därifrån en kvart före tolv, men jag hade knappast hunnit till Arbattorget, förrän
flyglarm gavs. Eftersom jag inte hade bilen, fanns det ingenting annat att göra än att välja ett
skyddsruin innan polisen körde ner mig i ett. Jag var inte alls i stämning för någon nyhetsjakt,
eljest skulle jag ha gått ned i Arbatmetron. I stället beslöt jag mig för att gå ned till Stary Dom
på Vorovskaja, som låg på endast fem minuters avstånd därifrån. Innan jag hade hunnit
halvvägs, började luftvärnskanonerna dåna intensivt, och himlen lystes upp av kreverande
granater, spårljus-ammunition och raketer av allehanda slag, precis som under det första
anfallet. Över mitt huvud dånade flygplanen och omkring mig började splittret yra. Jag kände
mig tämligen lugn, men önskade, att jag hade haft min stålhjälm. I Stary Doms souterrängvåning
fanns det ingen plats, där man kunde sitta, så att Maurice och Lucien (som nyss hade
kommit dit) och jag gingo ned till skyddsrummet under tennisplanen, som var nästan
folktomt.
Och nu tycks anfallsvågen äntligen mattas efter nästan två timmar. Det verkar inte, som om
några större saker skulle ha fallit ned här i närheten, men många flygplan voro i farten.
Söndagen den, 27 juli på kvällen.
Mot slutet av räden i morse kom fader Florent, tidigare bosatt i Leningrad, över till
skyddsrummet från Stary Dom. Han hade en flaska utomordentligt god Pouilly, årgång 1933,
med sig. Han är en högväxt, vacker man på ungefär fyrtiofem år med hög panna och kal
hjässa. Han har bott i Leningrad i många år och talar om staden som ”ma ville, mon
Leningrad”. Han talar mycket bra ryska, ehuru med brytning. ”Hur tror ni att det kommer att
gå med Leningrad?” frågade jag honom. ”Omöjligt att hålla staden. Ryssarna komma att
förstöra den, innan de överge den.” Han sade, att några bombräder hade ägt rum över stadens
utkanter, vid Obvodnykanalen och Narvskaja Zastava, i närheten av Putilovverken; jag känner