Ryssland i krig - Marxistarkiv

48
på det. Konstiga människor, de där tyskarna.” Soldaten var en hygglig, enkel ryss; han talade
utan minsta spår till skadeglädje.
Vi voro tämligen tankfulla, när vi körde hem. ”En bra historia”, sade en av amerikanarna,
”fast inte verkligt nyhetsmaterial.” Frånsett bombanfallen på London och andra ställen var
detta min första riktiga erfarenhet av ett krig. Hur många människor fatta egentligen
innebörden av orden ”sju eller åtta av våra flygplan saknas”? En liten bit ifrån Junkersplanet
var luften fylld av den ljuvliga doften av nyslaget hö.
På hemvägen besökte vi en luftbevakningscentral. Tjänstgörande översten och de andra
officerarna verkade mycket vederhäftiga. På väggen funnos små lampor, som registrerade de
platser, där luftbevakningsposterna hade observerat flygplanen. Dessutom fanns det en
reservstation för radioutsändning och en reservkraftstation. Det hela var mycket imponerande,
ehuru jag inte begriper mig mycket på sådana saker. Vi fora vidare. I en skogsdunge sutto två
unga flickor; den ena läste Pravda, den andra en trasig gammal lunta — kanske Pusjkin eller
Tolstoj. Den fridfulla scenen kontrasterade på ett egendomligt sätt med de två nedskjutna
flygplanen. Jag kom att tänka på Churchills stora tal den 22 juni — om de unga flickorna som
skratta och barnen som leka och det ryska folkets oskyldiga nöjen ”trots kommunismen”.
Vi kommo inte tillbaka till Moskva förrän klockan fem på eftermiddagen och vi voro alla
mycket hungriga. Några av oss åto en tämligen mager men mycket dyr måltid på National;
sedan gingo vi till Narkomindeln för att skriva några ”bitar”, och på kvällen var jag på supé
hos Anna Michailovna. Binkley var också där. Anna Michailovna är ungefär femtio år
gammal. Före kriget var hon antagligen mycket anti-bolsjevikiskt inställd, men liksom många
människor av hennes typ har hon nu blivit fullkomligt försonad med regimen. Hon förtjänar
bra på att tjänstgöra som tolk och utföra översättningar och har en hel del bekanta bland
utlänningarna, med vilka hon talar om ”kultur”. Hon är mycket anti-tysk och anser, att den
heliga uppgiften att rädda civilisationen har fallit på Englands och ”vår Sovjetunions” lott.
Hon säger att det som smärtar henne mest är, att hon sedan revolutionen ej har kunnat
uppehålla någon intimare kontakt med den franska litteraturen. En gång i tiden hade hon en
.man; hon brukar göra dunkla antydningar om, att han råkade ut för något fruktansvärt för
många år sedan, men man har berättat för mig, att han helt enkelt rymde ifrån henne. En gång
frågade jag henne rakt på sak: ”Säg mig, skulle ni önska en ändring i den ryska regimen?” —
”Bevare mig väl! Vad skulle det då bli, om inte ett tyskt koncentrationsläger? Vårt land har
arbetat hårt i tjugo år under de allra svåraste förhållanden, men nu har vi nått en viss grad av
välmåga och bekvämlighet. De unga, som aldrig har känt något annat Ryssland, är fullkomligt
lyckliga, och fastän vi, som förr tillhörde den högre medelklassen, inte längre har det så bra
ställt, så har den allmänna kulturnivån höjts betydligt ...” Jag tror, att hon verkligen menar vad
hon säger, fastän hon har en fallenhet för att klaga över det ena och det andra. Men det är ett
ganska vanligt fel hos ryssarna, som inte bara vidlåder den bildade medelklassen.
En mängd kalla rätter och olika dryckesvaror voro framdukade på en tevagn, men naturligtvis
beklagade hon sig. ”Livsmedels-situationen i Moskva just nu är förfärligt besvärlig”, sade
hon. ”För bara en månad sedan kunde man köpa trettiosex olika sorters korv i Gastronomaffärerna,
men nu kan man bara få tre.” Och häromkvällen, under lufträden, hade hon blivit
nedkörd i metron, och det tyckte hon inte alls om. Hon hade varit tvungen att stå nere i
tunneln i fyra timmar; slutligen orkade hon inte längre utan satte sig ”trots allt” — hon
menade trots smuts och ohyra, vare sig den nu existerade eller bara var inbillning. ”De dåliga
hygieniska förhållandena kan inte få fortsätta i längden”, sade hon. ”De kommer att bli
orsaken till flera människors död än alla bomber tillhopa. Det är förstås en följd av kriget, och