Ryssland i krig - Marxistarkiv

47
människa. Som så många andra, vilkas anteckningar man hade funnit, hade han kanske under
den förra vintern släppt ned brandbomber över St. Paulskatedralen och sprängbomber över
Bermondsey, Balham och Borough High Street; och om han inte hade störtat, skulle han
kanske ha blivit orsaken till att små ryska barn fingo sätta livet till. Det var en fasansfull
anblick, men den upprörde mig ändock inte så djupt, som den borde ha gjort. Och icke heller
tanken på, att han kanske hade varit en trevlig pojke, som exempelvis lille Wolfgang, som jag
kände, när jag var i Berlin, gjorde mig någonting.
Vi stodo alla ett stycke från bombkratern, och mrs Bourke-White envisades att ta otaliga
bilder av oss, precis som om vi hade skjutit ned flygplanet. ”Så där ja — utmärkt”, sade hon
på ryska med renaste amerikanskt uttal till några ryssar, vilka hade intagit en ställning, som
tilltalade henne. ”Rör er inte — stå stilla precis som ni står.”
Översten förklarade hur det hela hade gått till. Spaningsflygning över Moskva-området; anfall
av ett jaktplan; nedskjuten; besättning på fyra man. Byinvånarna hade tagit en hel del
suvenirer ... En pojke från byn berättade, att han hade sett det fientliga flygplanet gå ned i
spin, omvärvt av rök. ”Det krängde och snurrade runt och störtade sedan ned med ett
ohyggligt brak.”
Vi gingo tillbaka till bilarna. Himlen var betäckt av tunga moln; vi kunde knappast skönja den
närbelägna lilla byn — där regnade det redan. Och så bröt störtregnet lös — vattnet
strömmade ned. Det var underbart.
Mischa började filosofera. ”Det är konstigt att tänka sig, att de där gynnarna ännu klockan sex
i går morse voro levande, och klockan nio var det slut med dem”, sade han. ”Det är ännu
egendomligare, att de fortfarande levde klockan fem minuter före nio och till och med fem
sekunder i nio”, genmälte jag. ” Ja, det är nog sant”, svarade Mischa, men han tycktes
fortfarande tänka, att klockan sex lät mera övertygande. ”Ni menar, att de fortfarande voro
hemma i Tyskland klockan sex”, sade jag. ”Ja, det var det jag menade”, sade han med ett
tacksamt tonfall.
Regnet var uppfriskande, och när vi efter att ha kört ännu ett par kilometer veko av från stora
landsvägen in på en skogsväg, fylldes luften av doften från blommor och grönska. Det var en
vacker skog, full av ståtliga granar och unga björkar; och i skogsgläntorna lyste
regndropparna på det höga gräset. Och här, i denna idylliska omgivning, som påminde mig
om sommardagarna under åren 1910 och 1911, låg det hjälplösa odjuret — en Junker 88, med
vingarna utbredda och ett hakkors målat på flygkroppen. Gudskelov funnos inga lemlästade
människokroppar här. Men i luften svävade samma äckliga, sötaktiga lukt. Och i gräset lågo
några tussar bomull och kompresser. Bakom Junkersplanet voro björkarnas toppar avbrutna.
Motorn var fullproppad med träbitar och kvistar från granarna och flygkroppen var
genomsållad av ryska kulor. Det väldiga skrovet låg där, orörligt, hjälplöst, avskräckande — i
dess inre syntes hundratals ledningstrådar och strömbrytare och stora blåa syrebehållare. Varje
liten detalj i planet var omsorgsfullt utförd, till och med serienumren och de prydliga små
metallplåtarna, som angåvo fabrikat och tillverkningsort. Flygplanet var nästan oskadat.
Endast kabinen hade ryckts lös och var delvis krossad. Två av besättningen, ett par helt unga
pojkar, hade man funnit döda, fastsurrade vid sätena. De andra två voro skadade; den ene av
dem, en överste, mycket svårt, den andre lindrigare. En av soldaterna sade: ”De sade inte
mycket, men översten bad om vatten. Den andre ville inte låta honom dricka. Vi kallade på en
läkare; han kom hit och tog hand om dem, och nu är de på sjukhuset. Översten frågar hela
tiden efter sitt järnkors, som han förlorade vid landningen och undrar, om vi inte kan leta rätt