Ryssland i krig - Marxistarkiv

46
gående mot pressen, och i morse lät man oss följa med för att se två tyska flygplan, som hade
blivit nedskjutna i går ... Men vi måste fara i våra egna bilar, och det var skada, ty de börja bli
mycket snåla med bensintilldelningen — trehundra liter i månaden är allt vad vi få — och
under färden i dag gick nog ransonen för tre dagar åt. En överste i den röda armén, som hade
en pincené på näsan och talade med en aristokratisk skorrning, var ledare för färden. En
mycket hygglig karl. Sällskapet startade i ett tiotal bilar, bland dessa två japanska, av vilka
den ena tillhörde japanska ambassaden.
Vi körde längs Leningradchaussén, som hade varit avstängd av polisen sedan den första
räden. Detta gjorde, att vi väntade oss att få se en allvarlig skadegörelse, men vi kunde inte
upptäcka något särskilt och aerodromen tycktes vara oskadad. Vi körde genom Tushino.
Kallades inte den falske Dmitri ”Tjuven från Tushino”? Här lågo flera sommarvillor, och
människorna promenerade om. kring i sina trädgårdar eller sutto under granarna. Vi veko in
på en annan, väl hållen landsväg och körde över flera välkonstruerade betongbroar, vid vilka
soldater med påskruvad bajonett stodo vakt. Och sedan kommo vi ut på landsbygden. Här och
var fanns en fabrik och på en höjd skymtade en rad låga sommarvillor med vindskupor.
Senare foro vi genom några byar; de gamla stockstugorna med sina snidade fönsterbågar hade
här och var blivit ersatta med mera moderna och praktiska ehuru mindre pittoreska byggnader.
Men till och med timmerstugornas fönsterrutor voro överklistrade med pappersremsor. Alla
vägvisare hade blivit borttagna. Längs vägen funnas många små vattendrag och dammar, där
nakna småpojkar plaskade omkring och vinkade åt oss, när vi körde förbi. Det var infernaliskt
hett, och vi voro fem i bilen — Mischa, Maurice, Lucien, Philip Jordan och jag. Slutligen
kommo vi till en tämligen stor stad, som hette Istra. Redan på avstånd hade vi sett stadens
många gyllene kupoler glittra i solskenet. Kyrkan, som såg ut som om den en gång varit
huvudbyggnaden till ett stort kloster, var omgiven av höga murar, liknande Kremls, försedda
med tinnar och torn. Det visade sig vara Nya Jerusalem, ett berömt gammalt kloster, som nu
vårdas som en historisk relik. Korsen på kupolerna hade icke blivit borttagna. Jag kom ihåg,
att Tjechov ofta hade vistats i Istra för att studera livet i landsortsstäderna, och klostrets
invånare måste ha tjänat som förebilder till hans präster och munkar.
Längs vägen körde lastbilar på väg mot fronten, kamouflerade med trädgrenar och fullastade
med leende och muntra unga soldater. Vi sago också många soldater på Istras huvudtorg.
Själva staden var tämligen ointressant; där fanns en fruktaffär, i vilken det såldes konserver,
två eller tre vattenkiosker och ett glasstånd, framför vilket det stod en kö av soldater och
småpojkar. Vi fortsatte på samma landsväg och kommo genom byar, där höns och gäss gingo
på vägen, precis som de måste ha gjort på Gogols tid. Och överallt härskade samma kontrast
mellan gammalt och nytt. Det fanns förvånansvärt många barn överallt, friska och glada
ungar. Småbarnen vinkade, när vi körde förbi. Vi mötte kvinnor, bärande på långa, svarta
bröd, och ibland kommo några kor i vägen för våra bilar. Vid vägkanten betade getter och
killingar. Kriget verkade mycket avlägset. Men så veko vi av från landsvägen in på en liten
byväg. Bilarna framför oss revo upp ett moln av damm. En lång stund kunde vi knappast se,
vart vi körde. Och bilen skakade och hoppade ... Slutligen stannade vi vid en stor damm, och
man förde oss uppför en sluttning till en liten skogsdunge. ”Heinkel III”, sade någon.
Vrakspillrorna lågo kringvräkta på ett vidsträckt område. En bombkrater — nere i hålet lågo
återstoderna av en motor och kring kanten voro bitar av metall kringströdda — rör och wire
och något som såg ut som överdelen av en kamera. Det låg en äcklig, sötaktig lukt i luften —
men det var inte doften från rödklövern och de andra blommorna, som växte där. Nej, den
kom från den formlösa gestalten som låg vid sidan av stigen, omsvärmad av flugor. Det var en
frånstötande, men ändå egendomligt fascinerande syn. I går hade detta varit en levande