Ryssland i krig - Marxistarkiv

42
blivit taget, ehuru tyskarna påstodo motsatsen. ”Naturligtvis vill jag inte komma med några
förutsägelser”, sade han, ”men situationen har förbättrats betydligt under de senaste dagarna.”
Han trodde inte heller, att Leningrad var allvarligt hotat; tyskarna hade blivit hejdade vid
Pskov, och finnarna hade ej heller gjort stora framsteg på Karelska näset eller vid Ladoga
(ehuru den ryska kommunikon i dag för första gången talar om pågående strider ”i trakten av
Petrosa vodsk”). Det skulle vara otur, om järnvägslinjen till Murmansk skulle bli avskuren.
En hel del brandbomber tycks ha träffat ambassaden i natt — generalen och amiralen och
några andra hällo elden i schack en lång stund, men slutligen måste de kalla på brandkåren.
När den anlände, sade förste brandmannen till de andra: ”Kamrater, jag litar på, att ni fort och
energiskt kväver eldhärden.” De våra hade mycket roligt åt honom. Skadorna på ambassaden
äro obetydliga; inga viktigare lokaler ha blivit förstörda.
Jag åt lunch på Metropole med Jordan och några andra. Den lettiska legationen (som numera
inhyser representanterna för den Lettiska S.S.R.) har, efter vad jag hörde, blivit fullständigt
förstörd, och en del skador ha också uppstått i Arbatdistriktet. Senare fick jag veta, att många
ryssar hade blivit skadade, när de försökte släcka brandbomber; i några fall, därför att de ej
visste, hur de skulle gå till väga, men i många fall av ren oförsiktighet. De unga pojkarna togo
helt enkelt upp bomberna med bara händerna!
En av journalisterna, som var med på presskonferensen i eftermiddags, berättade att han hade
tillbringat natten i den underjordiska järnvägen. Han sade, att det hade varit riktigt bekvämt
där nere; i en del av stationen var rökning tillåten, och där fanns toaletter med rinnande vatten.
Kvinnor och barn sutto på plattformen, medan de andra höllo till i tunneln, där den elektriska
strömmen var avslagen. Det var inte mycket folk där nere i går kväll. Antingen kom
luftanfallet som en överraskning, eller också ville människorna stanna ute i den mån det var
möjligt för att kunna se något av räden.
När jag gick till Narkomindeln köpte jag Lermontovs Vår tids hjälte i populärupplaga för två
rubel. Det har varit min älsklingsbok på ryska sedan jag var tio år gammal. Om boken säljs för
två rubel, måste de nog trycka minst tiotusen exemplar för att det skall kunna bära sig. Boken
är bra tryckt och riktigt snyggt bunden, men illustrationerna äro mycket dåliga. Det är
verkligen förvånansvärt, hur populära de gamla 1800-talsklassikerna äro här i landet.
Ja, och nu sitter jag här nere i Narkomindelns skyddsrum. Det är ett stort och stadigt byggt
skyddsrum och ligger en bra bit under jorden. Alldeles nyss gick jag och köpte en flaska
lemonad hos flickorna i marketenteriet, som ligger i grannhusets souterrängvåning. De blevo
mycket intresserade, när de hörde, att jag hade varit med om blixtkriget mot London och att
det var jag, som hade skrivit artikeln i Izvestia. De frågade en massa om London. Det är
egendomligt att se, hur människorna i Moskva under de senaste fjorton dagarna ha börjat
förstå, vad engelsmännen ha uträttat och ha fått gå igenom under de senaste två åren. I dag
läste jag juninumret av månadsmagasinet Znamie; där talade man fortfarande om det ”andra
imperialistiska kriget” och beklagade det faktum, att den franska arbetarklassen fortfarande
fick lida, därför att kriget mellan Tyskland och England fortsatte och särskilt emedan
engelsmännen gjorde bombanfall mot franska hamnar.
Skälet till att jag är här nere i kväll är, att Lozovskij sammankallade en presskonferens till en
så pass ovanlig timme som klockan nio på kvällen. Konferensen skulle inte som vanligt äga
rum i f. d. grekiska legationen, utan i Lozovskijs ämbetsrum i Narkomindeln. Det var ett
mycket högtidligt ögonblick, ty Lozovskij kom fram med några förstahandsdokument, som
hade fallit i ryssarnas händer. De hade legat i kuvert, förseglade av den tyska generalstaben