Ryssland i krig - Marxistarkiv

41
glassplitter i ögat den där natten på Strand. Och pappersremsorna, som Maurice har klistrat på
rutorna när kriget bröt ut, äro alldeles för amatörmässigt ditsatta .. .
Tisdagen den 22 juli.
Tre gånger höll jag på att somna, men varje gång kom ett öronbedövande kanondunder, så att
jag låg vaken till efter klockan tre. Det var förbaskat förargligt. Jag skulle betydligt hellre ha
sovit den där timmen mellan två och tre, när bullret från Junkersplanen blev allt envisare. Men
jag hörde bara en enda minbomb falla. Klockan tre somnade jag emellertid — det måste ha
uppstått ett uppehåll i bombningen. De båda fönstren voro ju litet obehagliga, men jag travade
upp en massa kuddar mellan mitt huvud och fönstren, och sedan kändes det lugnare.
Bertha, den lilla tjänsteflickan, som har intagit Katjas plats, berättade, att hon hade suttit i
skyddsrummet hela natten. Det var hemskt, sade hon, mycket hemskt. Katja lämnade alldeles
vettskrämd Moskva förra veckan; hon gav sig i väg utan att ta avsked och brydde sig inte ens
om att taga ut sin lön.
Jag har haft en smula dåligt samvete för Berthas skull, fastän jag egentligen inte har något
med saken att göra. Men i lördags talade hon med en av kvinnorna, som bor i huset och
undrade, om hon skulle fara hem till sin lilla volgatyska by, i närheten av Stalingrad, men så
bestämde hon sig för att stanna kvar här. Maurice var mycket belåten. Jag kände mig frestad
att säga åt henne, att hon var bra dum som inte lämnade Moskva om hon hade tillfälle därtill.
Men dels skulle det inte ha varit ”lojalt” mot Maurice, och för mig personligen skulle det ha
varit mycket olämpligt, eftersom hon har erbjudit sig att tvätta och stryka mina skjortor för en
ringa penning. Strykinrättningarna här behålla tvätten i fjorton dagar, och min kappsäck var så
liten, att jag bara kunde ta med mig fem skjortor. Och jag har inte lust att betala nära ett pund
för en ny skjorta. Men det var saker, som jag inte tänkte på i det ögonblicket.
Kl. 10 e. m.
Det andra luftanfallet är i gång. Jag skriver detta i Narkomindelns skyddsrum. Verkligen
förbaskat förargligt att bli nedföst hit klockan tio, precis som Lozovskijs presskonferens var
slut.
I morse efter frukosten promenerade jag ned för boulevarderna och Sretenka till
Narkomindeln. Ingenstädes märktes några spår av förödelse. Spårvagnarna på Pokrovka gingo
som vanligt. Det var en solig morgon och människorna sago helt belåtna ut — möjligen en
smula förvånade över luftanfallets magra resultat. Jag skrev en bit, i vilken jag sade, att man i
London skulle ha kallat det en räd av mellanstorlek. Förresten var den knappast ens det. Men
vare sig fyrverkeriet över Moskva var ett slöseri med ammunition eller inte, så var det i alla
händelser mycket mera imponerande än luftvärnselden över London. På Pokrovka hörde jag
ett välbekant ljud: kurrandet av glasskärvor som från en lastbil skyfflades på en inte vidare
imponerande hög av spillror och bråte ... I grannskapet av Kreml syntes inga spår av
skadegörelse utom en stor bombkrater på en gata på Kremls nordsida. Redan tidigt på
morgonen var man ivrigt sysselsatt att fylla igen den. Klockan två kunde man inte se ett spår
av hålet. Det bevisar, hur fort man kan reparera ett flygfält.
Jag tog spårvagnen, som går ned för Leningradchaussen, men jag kom inte långt, ty vägen var
spärrad av milismän. De ville inte säga, om något blivit bombat — men tyskarna måste ha
försökt förstöra flygplatsen.
Senare på dagen gick jag och hälsade på X. ”De engelsk-ryska relationerna kunde inte vara
bättre än de redan äro”, sade han mycket belåtet. Han försäkrade mig, att Smolensk inte hade