Ryssland i krig - Marxistarkiv

40
och fyrverkeriet, som jag kan se från köksfönstret, är helt enkelt fantastiskt. (Köksfönstret är
det enda fönster i våningen, som inte är försatt med mörkläggningsskivor.) Men ännu har jag
inte hört motorbuller från några flygplan, och det enda, som faller ned på gatan, är
granatsplitter ... I morse hade vi flyglarm, men det skulle inte ha betytt så mycket, om inte
förordningarna vore så stränga här; när flyglarm går, får man inte gå utom dörren, hela
trafiken stannar av och man blir nedkörd i skyddsrummen. Lozovskij sade, att myndigheterna
i möjligaste mån vilja undvika olyckor. Och när det ryker omkring så mycket splitter, antar
jag, att det är farligt att vistas ute på gatorna, i synnerhet som civilbefolkningen nästan genomgående
saknar stålhjälmar. I morse voro luftvärnskanonerna tysta — vad var det då, som
stod på?
Men i kväll gick ett riktigt flyglarm, och sedan dess ha de egendomligaste saker inträffat. Det
var fortfarande nästan ljust, när flyglarmet gick. Först hördes motorbuller, som tycktes härröra
från en stor stridsplansformation; och snart efteråt brakade det lös. Dova smällar och korta
skarpa smällar, smattret från kulsprutor och så ett gläfsande, åtföljt av smattret av miljoner
gula ärter, som slängts i golvet. Och när jag tittade ut genom köksfönstret, såg jag ett
fantastiskt fyrverkeri — lysbomber och spårljusgranater, magnesiumblixtar och vita, röda och
gröna raketer. Larmet var ohyggligt — jag har aldrig varit med om något liknande i London.
Och strålkastare — mängder av strålkastare överallt på himlen; Maurice påstod, att han kunde
urskilja ett flygplan, som strålkastarna hade fångat. Jag tittade ut, men kunde inte se något.
Han sade, att det befann sig på en höjd av tretusen meter. Hur kunde han veta det? Jag är
fortfarande inte övertygad om, att det här är ett riktigt luftanfall. Kanske de bara ha ställt till
med det här, för att befolkningen skall se deras väldiga spärreld. Det är nyttigt för moralen .. .
Dumheter. Det är ett riktigt luftanfall. Jag kan höra det välbekanta surrandet från de tyska
bombplanen — det låter som en elektrisk tandborr. Och nu hör jag också i fjärran det gamla
välkända vinandet av brandbomber — en—två—tre—fyra—fem. De komma inte alla ner på
samma gång. Jag undrar, om de komma att använda vatten eller sand.
Vi ha fått brandvakter på taket i vårt hus; undrar just, vad de skola göra. Maurice och jag
frågade huskommittén, om vi också kunde få tjänstgöra som brandvakter; men den kunde inte
gå med på, att icke-sovjetryska medborgare deltaga i ett så ansvarsfullt arbete ...
Jag har åter varit och tittat ut genom köksfönstret. Tyskarna kasta ner raketer; inte raketer av
det dekorativa slaget, som äro omgivna av ett gnistregn, utan stora, vanliga bloss. Kanske de
försöka lokalisera försvarsverken, ballongspärrarna och annat i den vägen. Men jag har inte
ännu hört något annat än brandbomber — inte det där otäcka ljudet av remnande siden och av
fallande murbruk, som under anfallen på London ... Man hör fortfarande ingenting annat än
smattret från luftvärnskanonerna, som återkommer nästan varannan minut (det måste gå åt en
oerhörd mängd ammunition), men nu syns ett rött sken på himmelen. Det är inte särskilt
kraftigt. Då skulle de ha sett Fleet Street den 10 maj! ...
Nyss ringde någon och berättade, att de kasta ned brandbomber i centrum av Moskva, runt
omkring Kreml och att gamle Dunlop på ambassaden alldeles nyss släckte två stycken ... Jag
kan höra splitter slå mot stenläggningen ute på gatan.
Kanske är det här i alla fall början till blixtkriget. Men vilken början det är!
Vår våning på nedre botten verkar tämligen säker — vi ha tre våningar över oss. Men vi borde
i alla fall göra någonting med fönstren. Det är betydligt svårare här än hemma i London,
därför att man har dubbelfönster för att hålla kylan ute på vintern, och följaktligen dubbelt så
många rutor. Och jag hyser motvilja mot glas under lufträder alltsedan Don Minfie fick ett