Ryssland i krig - Marxistarkiv

39
På vägen till passbyrån på Övre Petrovka lade jag märke till en kö av människor utanför en
”kommissionsaffär”, där man köper upp silver, guld och andra värdesaker. Tvivelsutan vill
folk ha en liten slant i reserv, ”för den händelse att ...” (Det ser inte så lovande ut i trakten av
Smolensk för ögonblicket.) Många i kön voro gamla. Jag såg ett par vackra emaljerade skedar
i skyltfönstret; en trevlig present att taga med hem. Men vad tjänar det till att köpa sådana
saker nu? När jag berättade för Lucien om kön, sade han: ”Les Russes adorent vendre et
acheter.” Jag skrattade och sade att hans yttrande kom mig att tänka på en fransk journalist,
som, då han år 192r upptäckte att ett tåg hade behövt tjugofyra dagar för resan mellan
Sevastopol och Moskva, tröstade sina läsare med den reflexionen att ”Les Russes adorent
voyager.”
Måndagen den 21 juli.
I går kväll gav Henry Shapiro en avskedsfest för två unga ryskor — båda gifta med här
bosatta amerikanare — som skola resa till Amerika med den Transsibiriska järnvägen i kväll.
Som jag visst redan nämnde, ha ryssarna först helt nyligen — efter krigets utbrott — givit
tillstånd till att ryskor, gifta med amerikanare, få antaga amerikanskt medborgarskap. Nu, när
de väl ha fått det, äro de inte särskilt glada däröver; bägge tycka att det känns svårt att kanske
för alltid lämna Ryssland. Förtjusande kvinnor, båda två. Den ena har haft något trassel med
myndigheterna — har suttit ett par månader i fängelse för att tala exakt — men hon tar saken
ganska lugnt och hyser synbarligen icke något agg för den sakens skull, utan är lika ledsen
som den andra över att behöva lämna sitt ”kära, hemtrevliga Moskva”. Den ena av dem
berättade, att bon nyligen hade hört nyheter direkt från fronten; hon hade hälsat på en sårad
soldat på ett av militärsjukhusen, som kom från Smolenskfronten. Han hade berättat, att
vägarna som leda till Moskva från Smolensk och andra platser västerut voro fulla av ryska
tanks och bilar. De ryska trupperna hade svårt att komma fram på vägarna, och för tyskarna
skulle det vara alldeles omöjligt. En judisk läkare på sjukhuset hade sagt till henne, att han
hade hört samma sak av flera av patienterna. Läkaren verkade mycket belåten — han kände
sig av förklarliga orsaker mycket ängslig för att tyskarna skulle komma till Moskva.
Sedan fällde den ena av de unga ryskorna följande mycket karakteristiska yttrande: ”Vi
känner till allt om det engelsk-ryska fördraget. Men kan ni säga mig, vad engelsmännen
egentligen gör på västfronten för att hjälpa oss? Vi har förstås reda på, att det engelska flyget
gör bombräder över Tyskland, men kan de inte göra något riktigt?”
Och ändå har man i den sovjetryska pressen under de senaste dagarna skrivit mycket om dessa
luftanfall. Visserligen inte på första sidan, men saken har uppmärksammats betydligt mer än
förut...
Stämningen på bjudningen var tämligen tryckt. Precis som om gästerna hade haft onda
aningar och det endast skulle dröja några dagar, innan man började utrymma Moskva. Det —
eller ett stort luftanfall på Moskva. I lördags, när jag gick till Stary Dom, såg jag gamle Trent
packa ned en del porslin och två samovarer av silver i en stor koffert ... En försiktighetsåtgärd?
Eller ämna de verkligen skicka en del av sina tillhörigheter till Volga?
Vi ha haft flyglarm flera gånger de senaste dagarna. Jag undrar just, om det var spaningsplan
som voro orsaken?
10.30 e. m.
Det ser ut, som om blixtanfallen mot Moskva skulle ha börjat nu i alla fall. Är det allvar eller
inte? Jag kan inte riktigt komma på det klara med det. Luftvärnskanonerna mullra i ett sträck;