Ryssland i krig - Marxistarkiv

3
min mors död. Plötsligt såg jag en massa människor skrikande och larmande rusa ned för
gatan förföljda av kosacker. En gammal dam, som just åkte förbi oss i en gammalmodig svart
droska, gav kusken befallning att stanna, och miss Kelly lyfte upp mig i vagnen, som förmodligen
körde oss hem. Miss Kelly sade förstås till mig, att den springande människohopen hade
varit otäcka människor och att kosackerna voro hyggligt folk. Det är allt jag kan minnas av
revolutionen år 1905.
Jag växte upp under förhållanden liknande andra barns, som tillhörde den lilla men allt mera
inflytelserika liberala industriella bourgeoisien i Ryssland. Min far var kadett 1 och tillhörde
liksom min farbror, vilken var advokat i St. Petersburg, detta liberala parti, som hade vuxit
fram ur 1905 års revolution. Min fars släkt, som hade flyttat till St. Petersburg från de Baltiska
provinserna i början av det förra seklet, hade blivit fullkomligt förryskad, ehuru den fortfarande
nominellt tillhörde den lutherska kyrkan. Familjen hade dock icke kommit till något
egentligt välstånd förrän under den industriella omvälvningen i Ryssland på 1880- och 1890talen.
Min far ansåg Witte vara en mycket framstående man, som skulle göra Ryssland till ett
andra Amerika. Han stod även i personlig tacksamhetsskuld till Witte, ty det var denne, som
år 1895 skickade honom till Kina i ett speciellt uppdrag. Min far stannade i Kina i fem år;
hans huvudkvarter var det internationella Shanghai, och han arbetade vid bygget av den
ostkinesiska järnvägen. Efter sin återkomst till Ryssland ägnade han sig åt utvecklingen av
den stora Donbass-koncernen. Under många år samarbetade han intimt med den kände
Nikolaj Stepanovitch Andakov, den mest framstående gruvingenjören i Donetsbäckenet.
Längre fram kom hans verksamhet även att omfatta exploaterandet av Urals ännu nästan
outnyttjade resurser och han blev slutligen direktör för Bogoslovskijverken. Ofta, när jag har
blickat tillbaka, har det skänkt mig en viss tillfredsställelse att tänka, att min far visserligen
tillhörde ”bourgeoisien”, men att han i alla fall hade uträttat något och kunde räknas bland
pionjärerna för Rysslands stora industriella utveckling .. . Hade han ej, när allt kommer
omkring, hjälpt till att lägga grundvalen till Rysslands nuvarande industriella styrka?
När jag var fjorton år gammal, tog min far mig med sig på en av sina ofta förekommande
resor till Donbass. Jag fick fara ned i en kolgruva i en hiss, som gick mycket fort och förde
mig djupt under jorden. Allt verkade mycket effektivt, modernt och imponerande. Men jag
tyckte inte om uttrycket i gruvarbetarnas ansikten. De sago icke vänliga ut. De voro väl
avlönade, ty skickliga arbetare stodo högt i pris i krigstider, men de hade allaredan sina egna
idéer om kapitalismen ...
Men jag kan med gott samvete säga, att jag aldrig har hyst något agg till Sovjet, som tog ifrån
mig dessa kolgruvor, vilka jag ju icke hade hjälpt till att anlägga. Tack vare dem hade jag i
alla händelser haft en lycklig uppväxttid. Jag kan ännu minnas en natt i maj år 1915, som vi
tillbringade i en liten villa, belägen några kilometer från kolgruvorna — det var direktörsbostaden.
Direktören var en liten rödhårig karl med ett rävansikte vid namn Login Ignatievitch;
ursprungligen hade han varit gruvarbetare, men hade så småningom avancerat. Huset
var omgivet av en trädgård, och jag har aldrig vare sig förr eller senare hört näktergalarna
sjunga så underbart som den natten .. .
Men allra bäst minns jag livet i St. Petersburg och sommarmånaderna, som vi tillbringade på
vår lantgård. Den låg på en höjd, varifrån man hade utsikt över Finska viken och Kronstadts
fästning. Sommaren 1914 såg jag först en engelsk eskader och senare en fransk eskader med
president Poincaré ombord ånga in i Kronstadts hamn. Bakom huset låg en skog på fyrtio
1 Kadettpartiet — ett parti i ryska riksduman bildat 190$ av olika liberala grupper.