Ryssland i krig - Marxistarkiv

37
oviktig detalj. I verkligheten var den av vittomfattande betydelse, inte minst under de rådande
svåra förhållandena och måste handhavas med förstånd. Skulle inte våra Indien-experter
kunna lära av det i Ryssland tillämpade systemet? Frågan om en mer eller mindre hög
kulturnivå spelar ingen roll; även bland de olika nationaliteterna i U. S. S. R. är nivån icke
densamma över hela linjen.
Det var en underbar kväll. Solen gick ned i ett rosenskimmer och den ljusa sommarhimlen var
molnfri. Flodens vatten hade en djupblå färgton, som påminde om Medelhavets. Vi vandrade
genom parkens alléer på jakt efter ett ställe, där vi kunde få något till livs. En gammal relik
från de dagar, då man ännu försökte kompromissa sig fram, fanns fortfarande kvar — en trofé
från det polska fälttåget. Det var en gammal kanon, som bevakades av en marinsoldat med
påskruvad bajonett. På idrottsplatsen spelade atletiska unga män, som voro nakna till midjan,
boll. Slutligen kommo vi till två restauranger, som båda voro fullsatta. Publiken bestod mest
av soldater och deras flickor. Det är nästan omöjligt att få någon vodka i Moskva numera, och
fastän försäljningen av vodka icke direkt är förbjuden, gör man ingenting för att uppmuntra
den. Det enda vi fingo att dricka var en slags sliskig körsbärslikör och en flaska ”dessertvin”,
som inte var något annat än skär limonad. Uppasserskan var klädd i en vacker blå, broderad
blus och såg mycket orientalisk ut; hon var långsam och ointresserad. Maurice kunde inte äta
okroshkan, en syrlig soppa gjord på gurka och lök (jag medger, att man måste vänja sig vid
smaken, men när man väl en gång har gjort det, smakar soppan utmärkt i värmen), och sedan
serverade hon oss en illa lagad ragu på fårkött i stället för de wienerschnitzlar, vi hade beställt.
Måltiden var verkligen mycket misslyckad, men det kanske bara berodde på otur.
Lördagen den 19 juli.
Det har blossat upp en strid i Moskva angående bästa sättet att släcka brandbomber.
Anledningen var min artikel i Izvestia om luftanfallen på London, i vilken jag bland annat
hade sagt, att man vid släckning av brandbomber bör använda sand eller skumspruta, men
aldrig vatten. Dagen därpå lade jag märke till, att nya anslag hade blivit uppsatta över hela
Moskva, som visade, hur man släcker en brandbomb: en bild föreställde en man, som slår en
hink vatten över en brandbomb, på den andra tar han bomben med en tång och släpper ned
den i en så med vatten. Två eller tre dagar senare fanns i Izvestia en artikel av ”krigstekniker”
Zuijev, vilken, samtidigt som han lyckönskade mig till mitt ”ytterst värdefulla bidrag”, sade,
att jag pratade nonsens. De experiment han företagit, utvisade tydligt etc. etc....
Under tiden började Pravda angripa en skribent i Komsomolskaja Pravda, som hade uttalat
samma åsikter som jag. Och överste Symonds, experten, som hade rest ut samtidigt med mig,
hade hetsiga meningsutbyten med ryssarna, som inte ville gå med på den officiella ”teorin”
från London ... De ville inte heller veta av hans brandspruta. Jag antar, att vi måste vänta och
se. Kanske de ändra åsikt, om det kommer ett luftanfall och någon råkar illa ut, därför att han
följer de nu gällande anvisningarna.
Men jag tycker i alla fall, att det är egendomligt, att dylika kontroverser kunna äga rum i
sovjetpressen. Ett gott tecken, skulle jag tro .. .
Kanske erfarenheten med tiden också skall kunna övertyga dem. om att mörkläggningen i
Moskva är lika överdriven, som den var i London i början av kriget. Det betyder inte så
mycket på sommaren; men det kommer att bli ett helvete i vinter, om det skall fortsätta så här.
I går var jag inbjuden till en pressförevisning på Sovjetryska Filminstitutet, där man visade
den senaste ryska krigsjournalen. Först rullades en upptagning från undertecknandet av det
engelskryska fördraget i lördags. Någon på ambassaden hade kallat det Trent-Stalin-fördraget,