Ryssland i krig - Marxistarkiv

36
skiljer sig så mycket från Churchills.
Vår chaufför är en riktig slarver. Han och de andra utländska journalisternas chaufförer äro en
sort för sig. De förtjäna mer än de flesta göra här i Moskva (tusen till tolvhundra rubel i
månaden) och de hänge sig åt utsvävningar. Mischa har förorsakat oss en massa obehag
genom sin brist på punktlighet. Och vi ha också haft trassel med gamla Katja. Hon är rädd för
att det skall bli en upprensning bland volgatyskarna, om deras landsmän tyskarna komma en
smula närmare Moskva. Eller kanske hon är rädd för att vara i tjänst hos engelska tidningsmän
— för den händelse tyskarna skulle komma. I alla händelser är hon vettskrämd, och befinner
sig på ett rysligt humör. Det är mycket möjligt att hon ger sig av endera dagen.
I dag sade Lucien: ”Il y a énormément de gens en Russie qui croient que Staline est un tres
grand homme.” 1 Detta som svar på min fråga, om han trodde, att Stalin, som mycket sällan
visar sig offentligt, verkligen är populär. Och en ryska, till vilken jag ställde samma fråga,
sade att han inte precis var ”vår dyre, högt älskade Joseph Vissarionovitch” — ett tilltal, som
ofta användes i skrivelser från officiella organisationer — men att alla ansågo honom som den
verklige ledaren och för en stor organisatorisk förmåga. Hon trodde, att de svamlande
uttrycken i pressen irriterade honom, men att han måste foga sig efter sina propagandaexperter.
I själva verket har Stalin undvikit all direkt kontakt med den stora massan och är
alltför mycket ”den mystiske mannen i Kreml” för att vara ”högt älskad” i ordets bokstavliga
bemärkelse.
Fredagen den 18 juli.
Häromkvällen gick jag med Maurice och Lucien till Parken för fritid och kultur, numera
kallad Gorkijparken — till åtskillnad från den andra parken med samma namn, som ligger i
Sokolniki i norra delen av Moskva. Vi åkte dit i en otroligt skranglig gammal taxameterbil,
som vi händelsevis fingo tag i på Pokrovka. Åkningen kostade sju rubel. Det var den första
taxameterbilen jag hade sett i Moskva; före kriget lär det ha funnits fler, men inte många. Den
kördes av en kvinnlig chaufför med rufsigt hår och ett uttryckslöst ansikte, vilken uppträdde
mycket affärsmässigt. Parken för fritid och kultur, belägen vid Moskvafloden, ungefär mitt
emot den plats, där Sovjetpalatsets väldiga stålställningar resa sig (man sade mig, att bygget
stått ofullbordat i flera års tid nu), var ett ganska trevligt ställe, om man bara hade sluppit höra
högtalarna basuna ut sin evinnerliga propaganda. Nere vid floden roade sig en skara unga män
med att dyka. I närheten fanns en rutschbana, men den var stängd. Sedan gingo vi till
karusellerna och gungorna, som livligt uppskattades av ungdomarna. ”Kulturen” representerades
av en mycket god teaterutställning, med reproduktioner i miniatyr av scenuppsättningar
inte bara från ryska teatrar, utan särskilt från icke-ryska scener, exempelvis från den
Armeniska Nationalteatern i Erivan, Georgiska Nationalteatern i Tiflis (som numera alltid
stavas Tbilisi), och från olika nationalteatrar i Centralasien. Där fanns en utomordentligt
välgjord miniatyrmodell av polovetserlägret ur Furst Igor; och där funnos bilder från
Moskvas berömda Konstnärsteaters framförande av Gore ot uma, Gogols Revisorn, Tre
systrar, porträtt av Stanislavskij, Nemirovitch-Danchenko och andra stora män, och av
skådespelare, maskerade som Lenin och Stalin i ett skådespel om Oktoberrevolutionen.
Frågan om de icke ryska nationaliteterna med kulturell självstyrelse har verkligen fått en
utmärkt lösning i Ryssland och är en av regimens största framgångar. Egendomligt nog var
Stalin den förste folkkommissarien för de icke ryska nationaliteterna, och han fortsatte alltid
att intressera sig för frågan. Under den första Lenin-regeringen ansågs den för en tämligen
1 ”Det finns många i Ryssland, som anse Stalin för en mycket framstående man.”