Ryssland i krig - Marxistarkiv

35
Den ryska pressen börjar visa en tilltagande medkänsla för de lidanden, de undertryckta
folken i Europa få genomgå. Och Ehrenburg, som älskar Paris och särskilt Montparnasse,
hade skrivit mycket gripande. Han befann sig i Paris under ockupationens första dagar och
beskrev, hur dyster den hade varit. För ett par månader sedan skulle han ej ha fått något dylikt
tryckt.
I dag åkte jag för första gången med Moskvas underjordiska järnväg. Tåget, rulltrapporna och
plattformarna äro nästan likadana som i London, men väggarna äro av marmor eller något
slags polerad granit och på en av stationerna stå långa rader av bronsstatyer i naturlig storlek,
föreställande idealgestalter av proletärer — arbetare inom olika yrken, män och kvinnor,
fiskare, bönder, soldater, sjömän, flygare, järnvägsmän och Gud vet vad ... Synd, att de inte i
stället använde pengarna till ytterligare en underjordisk järnvägslinje, ty för närvarande finns
det endast två. Men sovjetryssarna ha onekligen sinne för det monumentala — det märker
man på så många saker här i det nya Moskva. Metron ligger djupt under gatan och kommer att
bli utmärkt som skyddsrum. I förhallen, där biljettkontoren äro belägna, finnas små affärer,
tobakskiosker och karamellstånd. Jag köpte några utsökta lettiska sötsaker. En ung pojke kom
fram och sade, att han ville köpa en konfektbit, men flickan bakom disken sade, att ett hekto
var den minsta kvantitet som såldes, och så köpte han sina hundra gram. Jag steg ur vid
Krasnoje Vorota, på boulevardens ”B”-ring och måste gå tillbaka genom Kirovskaja för att
komma till vår ”A”-ring. Jag kom förbi en mycket vacker modern byggning, i vilken
kommissariatet för den lätta industrien är inhyst. Väggarna voro helt av glas, och dess linjer
äro mycket harmoniska — den påminner mycket om några av de nya husen i Amsterdam.
Men glashus är inte särskilt lämpliga vid lufträder. Lovell berättade senare för mig, att
Corbusier hade byggt huset, liksom en hel del andra regeringsbyggnader i Moskva.
Torsdagen den 17 juli.
I dag voro nyheterna icke så spännande. I kvällskommunikén i går omnämndes strider i
området vid Smolensk. Det ligger ungefär trettiofem mil från Moskva. Tyskarna påstå, att de
också ha trängt in i provinsen Leningrad, tydligen runt södra ändan av sjön Peipus. Betyder
det att den gamla ryska staden Pskov blivit tagen? Den tyska offensiven som 'började i
lördags, tycks inte ha haft stor framgång de första fyra dagarna trots svåra förluster på båda sidor,
vilka ryssarna medgåvo. Det är fruktansvärt att föreställa sig, vad denna fras innebär.
Tyskarna ha nått fram till Vitebsk, men ingenting nytt har inträffat i Novograd-Volynskområdet
i söder. Vitebsk ligger rätt långt inne i det egentliga Ryssland.
Det frestar på tålamodet att vara i Moskva just nu. Sanningen att säga veta vi inte riktigt, vad
som egentligen försiggår. Enligt rapporterna kämpar den röda armén storartat, men vi ha
absolut ingen direkt och mycket litet indirekt kontakt med personer vid fronten.
Jag har suttit och lyssnat på den ryska radioutsändningen. De ha läst patriotiska dikter om
Denis Davydov, ”gerillaledaren” från 18 i 2 och känd genom ”Krig och fred” (var det inte
han, som var förebilden till den hårige mannen som blev kär i den femtonåriga Natascha?) —
och en dikt av Marshak om Stalins tal. Refrängen lydde: ”Masugnen skall svara på detta tal.”
Propagandan i radio är tämligen enformig. Men den växande förtröstan, sättet att framställa
den slutliga segern som en visshet står i slående motsats till den underström av oro, som
gjorde sig märkbar för några veckor sedan.
Ryssarna tala också en hel del om tyska desertörer. Sovjetryssarna göra fortfarande skillnad
mellan nazister och det tyska folket — antagligen för att uppmuntra desertering. Denna
skillnad är också ideologiskt riktig; men jag är icke säker på, att deras verkliga syn på saken