Ryssland i krig - Marxistarkiv

34
här i Moskva i dag och skriva detta .. .
Emellertid veta vi icke riktigt, var tyskarna befinna sig, men de måste vara någonstans i
närheten av Smolensk. Härom dagen tillfrågades Lozovskij om tyskarnas påstående att Minsk
hade fallit var sant. Han svarade undvikande, att det icke betydde det minsta för krigets
slutliga utgång, om den ena eller den andra staden hade fallit. Och han tillade, att tyskarna
hade ”standardiserade” hjärnor och att de inbillade sig, att om en viss teknik hade lyckats i
Frankrike, den också måste lyckas i Ryssland. Men de skulle snart få se, att de hade misstagit
sig — om de inte redan hade insett det. Under alla omständigheter är det tydligt att tyskarnas
framryckning går betydligt långsammare sedan de kommit så långt som till Minsk och att
ryssarna draga ihop stora tankstyrkor väster om Smolensk. Jag kan inte låta bli att undra, hur
pass många tanks de förfoga över för att ställa upp mot tyskarnas tiotusen (Lozovskijs
beräkning). Efter vad som sägs, lära häftiga tankstrider rasa bortom Smolensk.
Jag tycker inte om den tyska framstöten mot Ostrov; den siktar tydligen på Leningrad.
Litvinovs radiotal härom dagen verkar mycket egendomligt. Man hade låtit oss förstå, att
Litvinovs tal skulle utsändas till alla ryska radiostationer, men när det kom till kritan, talade
han endast på utländsk våglängd och på engelska. Och påföljande morgon innehöllo de ryska
tidningarna endast korta utdrag ur talet. Ingenting sades om hans vänskapliga omnämnande av
England, ej heller om hans yttranden ”att låta det förflutna vara glömt” och ”vi ha alla begått
våra misstag”. I stället uppehöllo sig de ryska tidningarna vid ett yttrande som gick ut på, att
Tyskland var Englands och Sovjetunionens gemensamme fiende och att det icke finge komma
”något de facto vapenstillestånd” till stånd i väster, något som Hitler räknade på ... Och när vi
tillfrågade Lozovskij vilken roll Litvinov skulle komma att spela, svarade han mycket
motsträvigt, att han antog att Litvinov skulle tala i radio igen. Men allt detta inträffade innan
det engelsk-ryska fördraget undertecknades. Det är ju möjligt att Litvinovs politik eller dess
motsvarighet inte längre kommer att reserveras endast för utlandets räkning. Det kommer nog
att dröja ännu någon tid, innan ryssarna lära sig att lita en smula mera på oss; det kommer
kanske att fordra ett långt och tålamodsprövande arbete; och detta arbete kommer inte att bli
lätt, om ryssarna verkligen komma på den idén, att det existerar ett ”de facto vapenstillestånd”
i väster .. .
I dag — när alla tidningar utförligt tala om det engelsk-ryska fördraget — råkade jag ut för en
händelse, som är ganska typisk för ryssarnas misstro mot allt vad utländskt heter. Jag hade
inte tid att gå till National eller Metropole för att klippa mig, som alla utlänningar här i staden
bruka göra, utan gick i stället till en enkel rakstuga på Maroseika. Betjäningen utgjordes av
kvinnor, klädda i prydliga rockar; det var mycket snyggt därinne, och priserna voro ungefär en
tredjedel av Metropoles. Jag betjänades av en söt ung flicka, som talade om hettan i Moskva
och berättade, att hon hade gått som elev i nio månader för att lära sig barberaryrket, och att
det fordrades en mycket större yrkesskicklighet av en herrfrisör än av en damfrisör (de enda
platser i Sovjetunionen, där man fortfarande använder ordet ”dam” — damskij, är i damfrisersalongerna
och på toaletterna). Hon skämtade också över mitt ”begynnande månsken” —
”men ännu är det inte så farligt, att flickorna inte längre tittar åt er.” Jag trodde att det skulle
intressera henne, och sade: ”Jag har alldeles nyss kommit hit från London.” Hon reagerade för
mina ord på ett häpnadsväckande sätt. Hon låtsades att hon inte hade hört, vad jag hade sagt
och molteg, till dess jag åter började tala om vädret. Men till och med då förblev hon fåordig
— tydligen föredrog hon att ingenting ha att göra med en person, som nyss hade kommit från
utlandet.
I dag hade Ehrenburg en sentimental bit om Paris i tidningarna, eftersom det är den 14 juli.