Ryssland i krig - Marxistarkiv

32
gjort den tillgänglig för en betydligt bredare publik än tidigare.
Söndagen den 13 juli.
Jag började dagen sent. Först frukost — kaffe, grädde, mörkt och rostat vitt bröd; Katja hade
också lyckats leta fram en burk Dundeemarmelad. Vi fingo en telefonpåringning från Stary
Dom att vi skulle vara närvarande när Baggaley, förste ambassadsekreteraren, offentliggjorde
det nya rysk-engelska fördragets innehåll. Baggaley sade oss, att fördraget hade blivit underskrivit
i går klockan 5.15 i Molotovs ämbetsrum i Kreml. Bland de närvarande märktes Stalin,
Molotov, amiral Kuznetsov och general Shaposhnikov; som representanter för England
Cripps, general Mason McFarlane och andra högre medlemmar av militärdelegationen, samt
Laurence Cadbury. Stalin underhöll sig genom tolk en lång stund med McFarlane, och det
serverades konfekt och sovjetrysk champagne.
Ryssarna bli allt älskvärdare mot oss — ett gott omen för framtiden. Cripps förefaller också
betydligt belåtnare nu. Hela fördraget tycks ha kommit till stånd under de två sammankomsterna
mellan Cripps och Stalin. Jag antar, att några av de våra ha varit lika ängsliga för ett
andra Brest-Litovsk som ryssarna ha fruktat en separatfred mellan England och Tyskland.
Vad som förvånade mig vid sammankomsten hos Lozovskij i eftermiddags var den överraskning
ryssarna fortfarande lade i dagen över att fördraget kommit till stånd. Lozovskij
sade, att det var det svåraste slag, som kunde träffa Tyskland, och att tyskarnas planer på att
bekämpa östern och västern var för sig härigenom tillintetgjordes. Tillfrågad, huruvida U. S.
A. kunde anses som en ”sleeping partner” i fördraget, svarade han chevalereskt: ”U. S. A. är
ett alltför stort land för att kunna spela en passiv roll.”
Cripps utför verkligen ett gott arbete. Hans idealism är betydligt mera förnuftig, praktisk och
realistisk än många av de ”realistiska” synpunkter man hör framläggas i Ryssland — vilka
inte skulle leda någon vart.
När vi väl hade kommit hem, fick Maurice besök av två engelsmän, som nyss hade anlänt till
Moskva från Persien. De hade rest över Kaspiska havet med en hjulångare, som enligt vad de
påstodo, var byggd år 1860, och resan från Baku hade tagit fyra dagar, vilket ej kan anses vara
mycket, om man tar alla omständigheter med i beräkningen. Det fanns ingen restaurangvagn
på tåget, och de hade haft det litet besvärligt med maten, eftersom några av de hårdkokta
äggen och ett par burkar konserverad fisk, som utgjorde deras matsäck, hade varit skämda.
Men de hade kunnat köpa bröd på vägen. De beklagade sig över, att det hade funnits vägglöss
och att toaletterna hade varit mycket smutsiga. De hade gång på gång mött långa trupp- och
militärtåg och voro imponerade av den väldiga trafiken.
Det är fortfarande mycket lugnt i Moskva. Ännu ha tyskarna ej gjort några bombanfall. Vi
vänta på den nästa tyska offensiven, som kanske kommer att avgöra krigets utgång. Visserligen
ser situationen på huvudfronten inte vidare lovande ut, eftersom tyskarna redan ha nått
så långt som till Vitebsk. Det är tydligt, att de koncentrera sig på den centrala fronten — de
göra ju alltid en sak i taget! — och ta det lugnare i Ukraina och i de norra avsnitten. Kanske
det är deras mening att förmå ryssarna att koncentrera sina huvudstyrkor vid Moskva — så att
de själva skola få det lättare i Ukraina? Men tvivelsutan ämna de först rikta en hård stöt mot
Moskva; en mängd människor här — särskilt bland utlänningarna — börja bli nervösa och
tala om att flytta till Kazan.
Ett synnerligen stort intresse för den ryska armén börjar göra sig gällande. I den ryska radion
hör man gång på gång en liten dikt, – jag tror, att den är av Marshak — i vilken en rysk soldat
talar om sin far, som kämpade under Chapaiev, den röde gerillaledaren under inbördeskriget,