Ryssland i krig - Marxistarkiv

31
våg kring urtavlan. ”Det är inte det jag menar”, sade Angelina. ”Men se bara på den flotta
utsikten från fönstret. Jag kommer att kunna se tyskarna marschera över Röda Torget.” ”Jaså,
ni tänker stanna kvar här — om tyskarna kommer till Moskva?” — ”Det kan ni lita på att jag
tänker; tror ni inte, att det kommer att bli spännande? Vem skulle kunna hindra mig? Vi är ju
neutrala!”
Det har varit så hett, att Maurice och jag beslöto oss för att klä oss som ”infödingarna”, det
vill säga, köpa vita rysskjortor och vita linnebyxor. Men när vi kommo till Gorkijgatan, höllo
affärerna redan på att stänga. Lucien var med oss, och jag föreslog, att vi skulle gå på Lilla
Teatern, där man gav en pjäs med titeln ”På Ukrainas stäpper”. Författaren har ett ukrainskt
namn — Gribenuk eller Korneichuk eller något i den stilen. Pjäsen hade fått en mycket god
kritik i sovjetpressen. Vi fingo tre parkettbiljetter, som kostade femton rubel stycket. Pjäsen
handlade om en konflikt mellan en välskött och en illa skött kollektivlantgård. Propagandan
var ganska iögonenfallande, men spelet var så utmärkt, att man nästan glömde bort, att det var
ett propagandastycke. Särskilt den late, oduglige föreståndaren för den illa skötta lantgården
”Det lugna livet” framställdes på ett utomordentligt sätt. Han var en gammal slöfock, raka
motsatsen till den företagsamme föreståndaren för den välskötta lantgården ”Död åt
kapitalismen”, och författaren hade gjort honom genomgående sympatisk. Det förekom en
dråplig scen i pjäsen, i vilken en gammal svagsint bondgubbe försöker övertyga en annan om,
att man kan hålla djävulen och de onda andarna på avstånd, om man röker cigarretter, rullade
med papper ur anti-Gudpropagandisten Jaroslavskijs skrifter. Sedan börja de pyra in varandra
med den magiska röken. Det var ett tveeggat skämt; dels voro de två bondgubbarna mycket
lustiga, dels drev man även med anti-Gudpropagandan. Publiken applåderade sceneriet i andra
akten, som föreställde ett landskap med en sjö och pilar. Dekorationen i första akten, som
skall ge en antydan om Ukrainas bördighet, med väldiga solrosor, pumpor och andra blommor
och växter, verkade en smula gyttrig.
Publiken bestod till största delen av ungdomar; man såg många soldater och vackra flickor i
salongen. Själva teatern är mycket tilltalande; den är hållen i vitt med orangegula draperier i
logerna. Hammaren och skäran äro målade över scenen. Publiken hurrade vid
propagandareplikerna, men ingenting gick i publiken så bra som gamle Chesnoks yttrande till
sin hustru: ”Finns det något förargligare än att bli avbruten, just som man håller på att lägga
sista handen vid taket på sitt hus? Om vi bara hade ytterligare fem år på oss! Men om det blir
krig, då skall vi slåss med ett raseri, vars make världen aldrig förr har skådat.” Publiken höll
på att ta ner teatern. Och det var onekligen en utmärkt sammanfattning av ryssarnas inställning
till kriget. De hade arbetat och slitit ont, de hade lidit umbäranden, och när livet
började ordna sig, kastade tyskarna allt över ända. Men man jublade inte bara vid de repliker,
som inneburo propaganda. Den ryska publiken har en starkt utpräglad känsla för
skönhetsvärden och den applåderade nästan lika kraftigt de underbara raderna ur Romeo och
Julia, som den unga bondflickan repeterade för en amatörföreställning på lantgården. Shakespeare
gör sig mycket bra på ryska.
Slutscenen i pjäsen var kanske den svagaste. Marskalk Budjonnyj uppenbarade sig plötsligt
som en deus ex machina och ordnade upp allt på de två lantgårdarna, för de båda oeniga
familjerna och för det älskande unga paret.
I foajén hänga många porträtt av äldre tiders berömda skådespelare — ett porträtt av den store
Stchepkin, utfört av Repin, och fotografier av Prov Sadovskij och den andre Sadovskij,
Davydov och andra storheter från 1860- och 1870-talet. Teatern såg antagligen ungefär
likadan ut även då. Revolutionen har uppehållit teaterns stora traditioner och har dessutom