Ryssland i krig - Marxistarkiv

More documents

Recommendations

Info

undertecknades ett fördrag på Kreml; jag måste ta reda på saken närmare. 29 I dag förde Leonards mig till en restaurang här i Moskva, som verkligen är riktigt bra. Lokalen verkar inte vidare lovande, men maten är utmärkt. Det är en kaukasisk restaurang, som heter Aragvi, och den ligger i souterrängvåningen i ett av de stora vita husen på Gorkijgatan. Det var behagligt svalt där inne. Väggmålningarna föreställa ridande tscherkesser. Kapellet spelade inte — antingen till följd av kriget eller helt enkelt emedan musikerna åto sin lunch. Atmosfären på stället var inte alls obehaglig. Leonards, som helt nyligen har varit i Kairo, talade om de fruktansvärda misstag, som lett till Benghazis fall. Jag sade: ”I London var man mycket upprörd och trodde, att tyskarna skulle vara i Kairo inom åtta dagar.” — ”Ja, och det värsta är, att många i Kairo trodde detsamma”, genmälte Leonards. ”Det var ett mycket obehagligt ögonblick. Lyckligtvis trängde tyskarna fram betydligt längre, än de hade ämnat — och mattade ut sig. De tyska soldaterna, som varken fingo mat eller dryck, befunno sig i ett sorgligt tillstånd.” Kaviaren var utmärkt. Dessutom åto vi salade olivier, och en ragu med sallad. Ragun var gjord av fläsk och inte av lammkött, som den egentligen bör vara. Till detta vodka och tämligen kärvt kaukasiskt rödvin; sedan kaffe. Jag tror inte spioner och fallskärmshoppare skulle ha stora utsikter att klara sig i Moskva — åtminstone att döma efter denna kvälls erfarenheter. Maurice och jag promenerade hem från ambassaden längs floden och boulevarderna. Jag hade tidigare på dagen fått mitt legitimationskort som journalist och en passersedel, som tillåter mig att vara ute på gatorna efter midnatt. Natten var underbar. Vad det måste vara härligt ute på landet nu! Vi flanerade utmed Sofiskajakajen. Månen lyste på Kremls bisarra, imponerande silhuett, på Ivan Velikijs gyllene kupoler, de stora palatsen och St. Basiliuskyrkan. Vi kommo förbi en kraftstation. Varannan eller var tredje minut hejdades vi av vaktposter, som begärde att få se våra papper. De kunde inte se mycket med månljuset som enda belysning, men tycktes tillfredställda. Vi fortsatte längs kajen och gingo slutligen över en bro — jag minns inte vilken. På bron hejdades vi ytterligare tre gånger av poster. Sedan fortsatte vi boulevarden fram under tystnad, ty vi föredrogo av någon orsak att inte tala engelska. Vi hejdades gång på gång — en gång av ett par pigga flickor — ”frivilliga vaktposter”. ”Det är omöjligt att se. Tag hit en lykta.” Någon gick för att hämta en lykta. Vi stodo kvar och väntade. ”Fortsätt!” ropade en av dem otåligt. Ganska ologiskt i mitt tycke. Vi fortsatte. Vi kommo till en långsträckt byggning — den visade sig vara en kasern, och utanför stodo många lastbilar. Här var det soldater, som togo hand om oss och förde oss ned för boulevarden ”till nästa gathörn”, medan två andra soldater med påskruvade bajonetter följde efter. Förbaskat förödmjukande! Vi överlämnades till några milismän, som genast togo oss med till ett skjul på en gård. Därinne var det odrägligt varmt. De voro mycket misstänksamma och ställde alla möjliga frågor till oss. De gjorde också invändningar mot att vi voro ute efter midnatt, eftersom våra passersedlar enligt vad de påstodo endast voro giltiga till klockan 24. Vi påpekade, att det stod ”efter klockan 24” på passersedlarna, och vakthunden vid skrivbordet brummade. Slutligen fick emellertid en soldat order att eskortera oss till vår bostad, som låg alldeles i närheten. När vi kommo fram, frågade han oss var ”kontoret” var beläget. Vi sade, att det här var vårt kontor. ”Jag menar huskommitténs kontor.” Vi svarade, att vi inte visste, var det låg. Han verkade emellertid imponerad över, att vi hade en portnyckel och likaså av våningen. Han avlägsnade sig slutligen, men jag trodde, att han hade gått till portvakten och väntade mig ytterligare komplikationer — som möjligen skulle innebära en natt på polisstationen, tills någon från Narkomindeln hämtade ut mig påföljande morgon. Nå, vi väntade en halvtimme,
30 men ingenting hände. Utom — att det gick flyglarm; sedan bultade någon på porten och ropade: ”Trevoga!” Maurice undrade, om vi skulle väcka Katja. Men fastän motorbuller hördes i fjärran, hände ingenting och så småningom gingo vi till sängs. Vi hörde, hur de andra hyresgästerna skyndade ned i skyddsrummet. Maurice sade, att mitt telegram till Sunday Times hade kommit i väg i eftermiddags. Censorerna hade suttit från klockan ett till klockan sju över det. I dag träffade jag en kines i Narkomindeln. Han var en liten intelligent gynnare, och talade ryska flytande. Han sade, att ryssarna just nu äro mycket måna om att icke på något sätt såra japanernas känslor. Han trodde också, att de skulle bli nödsakade att ytterligare inskränka sina vapensändningar till Kina, ehuru de allaredan äro tämligen obetydliga. Här i Moskva måste man nästan ha en bil, i synnerhet när man är tvungen att flänga omkring så mycket som i vårt yrke. Spårvagnarna äro utmärkta, när det gäller att samla lokalfärg, men det skulle vara ett alldeles onödigt slöseri med tiden att bara lita på dem. Och vad taxameterbilarna beträffar — så lysa de med sin frånvaro; de enda hyrbilar man har tillgång till, äro intouristbilarna; man måste beställa dem, och en kort färd kostar ungefär ett pund. Mischa, Lovells chaufför, ser ut som en apa — Lucien säger att han har ett tête de dégénergé — men jag tycker om att prata med honom. Maurice påstår, att han är en stor don Juan och att hans sexuella liv är mycket komplicerat. Han ser verkligen för det mesta tämligen urlakad ut — särskilt dagen efter sin lediga eftermiddag. Han var med i finska kriget, och han berättade för mig, hur han och hans kamrater trängde in i Kuokkala och Terijoki alldeles i början av kriget. (Lustigt att höra talas om Kuokkala, som ligger endast ungefär fem mil från St. Petersburg. En faster till mig ägde ett stort lantställe där bland sanddynerna; jag kan icke ha varit mer än sju eller åtta år gammal, när jag lärde mig åka cykel på stranden i Kuokkala.) Det faktum, att han kämpade med i finska kriget tycks vara den huvudsakliga orsaken till att han ännu icke blivit uttagen till krigstjänst. Han är en hygglig pojke; antagligen avlägger han då och då rapport beträffande sina utländska arbetsgivare till myndigheterna, men det är han ju tvungen till. Han har bott i Moskva sedan 1924, och han säger, att staden förändrats mycket sedan dess. Under åren 1931-1933 voro levnadsförhållandena mycket svåra, men nu står det icke så illa till; det finns gott om fabriksvaror och rikligt med livsmedel — varorna kanske ställa sig en smula dyra, men man kan få allt. Livet går i normala gängor, och nu ha de förbaskade tyskarna ställt till med detta krig. I förbigående sagt har jag lagt märke till, att man mycket sällan hör svordomar på gatorna, och ingen kurtis av något slag förekommer; sovjets medborgare uppföra sig mycket korrekt. Här går det inte till som i Paris' metro. Lucien tycker, att det är egendomligt. Men kurtis förekommer nog i alla fall, och man ser många gravida kvinnor på gatorna. Man har sagt mig, att skälet härtill är, att fosterfördrivningslagen blivit avskaffad först helt nyligen, och folket har ännu inte hunnit lära sig, hur de skola ordna saken utan följder. Och preventivmedel äro ransonerade och svåra att få tag i. De flesta av amerikanarna här inse, vilken vital betydelse ryssarnas väldiga kamp har för deras eget land; men en eller ett par av journalisterna anse det hela fortfarande som ”ett utmärkt stoff”. Det irriterar mig i högsta grad. Särskilt emedan det ådagalägger en hjärtlös ”objektivitet” från en icke-krigförande nations sida. Här finns en dam av obestämd ålder vid namn Angelina, som hänger sig fast vid diplomater och journalister. Hon bjöd mig på en drink i sitt rum på Hotel National. ”Är det inte ett flott rum?” frågade hon. ”Joo, det är mycket praktfullt, fastän jag inte riktigt kan med prydnadssakerna, som stå på kaminfrisen.” Bland dessa fanns en väldig klocka av porslin, i alla regnbågens färger. Den föreställde en Neptunus med avbruten treudd, och en mängd sjöjungfrur och delfiner och fiskar tumlande i en blek blå
Page 1 and 2: Alexander Werth Ryssland i krig Sve
Page 3 and 4: 2 ansåg jag Rysslands uraktlåtenh
Page 5 and 6: 4 tunnland — den bestod till stö
Page 7 and 8: 6 re av rysk musik. Han var mycket
Page 9 and 10: 8 JULI Första delen Torsdagen den
Page 11 and 12: 10 de alla ha mellan ögonen — ti
Page 13 and 14: 12 Det var ett luxuöst plan av Dou
Page 15 and 16: 14 som belöpte sig till femtio rub
Page 17 and 18: 16 följa med till poliskommissarie
Page 19 and 20: 18 icke hade blivit inbjuden att be
Page 21 and 22: 20 radio, befinner sig.) Men jag ha
Page 23 and 24: 22 student för en man, om han inte
Page 25 and 26: 24 räknas som hans förtjänst, at
Page 27 and 28: 26 Jag är likaledes övertygad om,
Page 29: 28 Durantys son. Katja är omkring
Page 33 and 34: 32 gjort den tillgänglig för en b
Page 35 and 36: 34 här i Moskva i dag och skriva d
Page 37 and 38: 36 skiljer sig så mycket från Chu
Page 39 and 40: 38 och nu förstod jag varför. Det
Page 41 and 42: 40 och fyrverkeriet, som jag kan se
Page 43 and 44: 42 blivit taget, ehuru tyskarna på
Page 45 and 46: 44 den underjordiska järnvägen ..
Page 47 and 48: 46 gående mot pressen, och i morse
Page 49 and 50: 48 på det. Konstiga människor, de
Page 51 and 52: 50 mycket väl till trakten, ty vi
Page 53 and 54: 52 oljetransporterna, endast ha lyc
Page 55 and 56: 54 här än i England, därför att
Page 57 and 58: 56 faderligt, panslavistiskt intres
Page 59 and 60: 58 åt teatern, har arbetat här un
Page 61 and 62: 60 supé med de andra. Den volgatys
Page 63 and 64: 62 bomb falla. Jag tittade ut genom
Page 65 and 66: 64 och prata, medan arbetet fick vi
Page 67 and 68: 66 Tusentals människor tillbringa
Page 69 and 70: 68 kyrka, omgiven av en igenvuxen k
Page 71 and 72: 70 en promenad i trädgården kring
Page 73 and 74: 72 Foster. Det blev åter en kaviar
Page 75 and 76: 74 Sulzberger. Det var mycket trevl
Page 77 and 78: 76 Det finns fyra hundra boningshus
Page 79 and 80: 78 besegrares fötter”? .. . Den
Page 81 and 82:
Moskva? Men på kartan ser Luga- oc
Page 83 and 84:
82 Jag köpte också Berättelser f
Page 85 and 86:
84 tag i några. Men det var omöjl
Page 87 and 88:
86 expediten, ”sibirisk hund.”
Page 89 and 90:
88 lade jag märke till hans uttryc
Page 91 and 92:
90 kulturen har frambringat. Ni, so
Page 93 and 94:
92 socialistiska demokratien, den s
Page 95 and 96:
94 och ha försmått att lära det
Page 97 and 98:
96 såg jag i Pravda en hänsyftnin
Page 99 and 100:
figurera i pressen. Tyskarna påsto
Page 101 and 102:
100 på vägarna och hade aldrig f
Page 103 and 104:
102 Den pincenéprydde översten fr
Page 105 and 106:
104 väl anordnat skyddsrum, en med
Page 107 and 108:
106 över gåvan; en spegel som ej
Page 109 and 110:
108 ”Vad heter ni?” Han sade si
Page 111 and 112:
110 ”Ja, tack skall ni ha, kamrat
Page 113 and 114:
112 ”Ja”, sade han. ”Men en s
Page 115 and 116:
114 tankeansträngning fick jag kla
Page 117 and 118:
116 var omsorgsfullt stöttad och s
Page 119 and 120:
118 HÖST Femte delen 25 september.
Page 121 and 122:
120 ögonblicket, och den stackars
Page 123 and 124:
122 och äta köttpastejer innan vi
Page 125 and 126:
124 inte det, Harriman?”, vartill
Page 127 and 128:
126 konfiskerade vinterkläder i st
Page 129 and 130:
128 dem, som vi hade mött på vår
Page 131 and 132:
130 föllo mycket lugna. Jag gick f
Page 133 and 134:
132 var som bildades av gulnade bj
Page 135 and 136:
134 veta, att teatern åtnjöt stat
Page 137 and 138:
136 Snöstorm, Orkan, Snö och Stor
Page 139 and 140:
138 Jag hade förställt mig Island
Page 141 and 142:
140 överlägsen både till antalet
Page 143 and 144:
142 oljefält, som tyskarna ovillko
Page 145 and 146:
144 Den 7 januari 1942. Vad kan jag
Page 147:
146 och självisk kapitalism, då f
show all

Ryssland i krig - Marxistarkiv

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?