Ryssland i krig - Marxistarkiv

undertecknades ett fördrag på Kreml; jag måste ta reda på saken närmare.
29
I dag förde Leonards mig till en restaurang här i Moskva, som verkligen är riktigt bra.
Lokalen verkar inte vidare lovande, men maten är utmärkt. Det är en kaukasisk restaurang,
som heter Aragvi, och den ligger i souterrängvåningen i ett av de stora vita husen på
Gorkijgatan. Det var behagligt svalt där inne. Väggmålningarna föreställa ridande
tscherkesser. Kapellet spelade inte — antingen till följd av kriget eller helt enkelt emedan
musikerna åto sin lunch. Atmosfären på stället var inte alls obehaglig. Leonards, som helt
nyligen har varit i Kairo, talade om de fruktansvärda misstag, som lett till Benghazis fall. Jag
sade: ”I London var man mycket upprörd och trodde, att tyskarna skulle vara i Kairo inom
åtta dagar.” — ”Ja, och det värsta är, att många i Kairo trodde detsamma”, genmälte
Leonards. ”Det var ett mycket obehagligt ögonblick. Lyckligtvis trängde tyskarna fram
betydligt längre, än de hade ämnat — och mattade ut sig. De tyska soldaterna, som varken
fingo mat eller dryck, befunno sig i ett sorgligt tillstånd.”
Kaviaren var utmärkt. Dessutom åto vi salade olivier, och en ragu med sallad. Ragun var
gjord av fläsk och inte av lammkött, som den egentligen bör vara. Till detta vodka och
tämligen kärvt kaukasiskt rödvin; sedan kaffe.
Jag tror inte spioner och fallskärmshoppare skulle ha stora utsikter att klara sig i Moskva —
åtminstone att döma efter denna kvälls erfarenheter.
Maurice och jag promenerade hem från ambassaden längs floden och boulevarderna. Jag hade
tidigare på dagen fått mitt legitimationskort som journalist och en passersedel, som tillåter
mig att vara ute på gatorna efter midnatt. Natten var underbar. Vad det måste vara härligt ute
på landet nu! Vi flanerade utmed Sofiskajakajen. Månen lyste på Kremls bisarra, imponerande
silhuett, på Ivan Velikijs gyllene kupoler, de stora palatsen och St. Basiliuskyrkan. Vi kommo
förbi en kraftstation. Varannan eller var tredje minut hejdades vi av vaktposter, som begärde
att få se våra papper. De kunde inte se mycket med månljuset som enda belysning, men
tycktes tillfredställda. Vi fortsatte längs kajen och gingo slutligen över en bro — jag minns
inte vilken. På bron hejdades vi ytterligare tre gånger av poster. Sedan fortsatte vi boulevarden
fram under tystnad, ty vi föredrogo av någon orsak att inte tala engelska. Vi hejdades gång på
gång — en gång av ett par pigga flickor — ”frivilliga vaktposter”. ”Det är omöjligt att se. Tag
hit en lykta.” Någon gick för att hämta en lykta. Vi stodo kvar och väntade. ”Fortsätt!” ropade
en av dem otåligt. Ganska ologiskt i mitt tycke. Vi fortsatte. Vi kommo till en långsträckt
byggning — den visade sig vara en kasern, och utanför stodo många lastbilar. Här var det
soldater, som togo hand om oss och förde oss ned för boulevarden ”till nästa gathörn”, medan
två andra soldater med påskruvade bajonetter följde efter. Förbaskat förödmjukande! Vi
överlämnades till några milismän, som genast togo oss med till ett skjul på en gård. Därinne
var det odrägligt varmt. De voro mycket misstänksamma och ställde alla möjliga frågor till
oss. De gjorde också invändningar mot att vi voro ute efter midnatt, eftersom våra
passersedlar enligt vad de påstodo endast voro giltiga till klockan 24. Vi påpekade, att det stod
”efter klockan 24” på passersedlarna, och vakthunden vid skrivbordet brummade. Slutligen
fick emellertid en soldat order att eskortera oss till vår bostad, som låg alldeles i närheten. När
vi kommo fram, frågade han oss var ”kontoret” var beläget. Vi sade, att det här var vårt
kontor. ”Jag menar huskommitténs kontor.” Vi svarade, att vi inte visste, var det låg. Han
verkade emellertid imponerad över, att vi hade en portnyckel och likaså av våningen. Han
avlägsnade sig slutligen, men jag trodde, att han hade gått till portvakten och väntade mig
ytterligare komplikationer — som möjligen skulle innebära en natt på polisstationen, tills
någon från Narkomindeln hämtade ut mig påföljande morgon. Nå, vi väntade en halvtimme,