Ryssland i krig - Marxistarkiv

28
Durantys son. Katja är omkring fyrtio år gammal; hon är alldeles vithårig och talar engelska
mycket dåligt. Gossen var klädd som de ryska barnen äro och kan bara tala ryska. Han är
mycket lik sin mor. Katja tycktes vara mycket upprörd över, att hon skulle lämna Moskva.
Hon omfamnade två gamla kvinnor till avsked. Den ena av dem var tjock, den andra var
mycket mager och hade en svart duk bunden om huvudet. De sade gång på gång: ”Gud
välsigne er, Gud välsigne er.” Och när bilen skulle sätta sig i gång, gjorde den magra
korstecknet över Katja. ”Den här evakueringen är något förfärligt”, sade Katja, när vi körde
längs Iljinka. ”Jag måste ha pojken härifrån. Vi skall resa till Gorkij; därifrån fortsätter vi ut
på landet. Jag skall arbeta på en kollektivlantgård.” — ”Om två månader är ni tillbaka i
Moskva igen”, sade Maurice uppmuntrande. ”Tror ni verkligen det?” Hon skakade tvivlande
på huvudet. Hon sade, att tanken på, att Moskva skulle bli utsatt för bombanfall var förfärlig.
Trodde hon, att tyskarna någonsin skulle komma så långt? Det kunde hon icke svara på.
Bilen körde genom den vanliga blandningen av gamla och nyanlagda gator till
Kurskstationen. Vid en av ingångarna till den gamla, men nymålade stationsbyggnaden fanns
en basrelief av Lenin; det var från denna station han som landsförvisad hade avrest till
Sibirien. Det var mycket folk på stationen, men man märkte inga tecken till panik. Den stora,
rena väntsalen var fylld av kvinnor och barn och några gamla män. Katja fick fatt på två stadsbud,
som togo hand om hennes bagage. Hon måste vänta på 10.30-tåget, det vill säga i en och
en halv timme. Tydligen få endast personer, som ha tillståndsbevis, lämna Moskva. Det är ett
mycket bra system för att undvika panik som i Paris; men å andra sidan riskerar man att inte
tillräckligt många människor bli i tillfälle att lämna Moskva innan faran är över oss ...
Visserligen försöker man förmå kvinnorna att bege sig till kollektivlantgårdarna, men jag vet
inte hur många, som verkligen ämna fara eller redan ha rest, och man ser fortfarande många
barn.
Från byffén kom en aptitretande doft. Vi anförtrodde Katja och hennes pojke åt en gammal
bärare med valrossmustasch och lämnade dem i byffén vid ett glas te och bullar.
Jag har suttit och lyssnat till den franska nyhetsutsändningen från London. Det är egendomligt
att tänka, att de fortfarande hålla på med sitt gamla vanliga jobb i souterrängvåningen på
Strand. Litet längre ned, bortom St. Clement's Dane, ligger Fleet Street och Weingotts
tobakshandel och ingången till Temple. Och sedan kommer Middle Temple Lane och Pump
Court, som till största delen brann ned den där fantastiska natten till den 10 maj. Kommer jag
månne att ångra, att jag lämnade London?
I afton körde vi förbi Tjistopradnij, och när vi kommo i närheten av Stretenka, sågo vi åter två
kolonner rekryter, som under sång marscherade gatan fram. Deras marschsånger äro
medryckande.
Nu är klockan ett på natten. Jag sitter på kontoret och väntar på att Maurice skall komma hem.
Radion är på. Överallt ligga böcker, som f. d. Reuterkorrespondenter ha lämnat kvar — en
brokig samling, som innehåller arbeten av Trotzkij och annan förbjuden frukt. Femte delen av
Kluchevskijs Rysslands historia är nästan det enda, som intresserar mig.
Lördagen den 12 juli.
Utsikterna till en engelsk-rysk allians bli allt större och Cripps' två besök hos Stalin denna
vecka tycks ha varit mycket betydelsefulla. Cripps hade det besvärligt under den tid man
försökte ”lirka”; men han har i alla fall lyckats att vidmakthålla åtminstone ett minimum av
goodwill för England, och nu skördar han frukterna av sin politik. Det ligger något gladlynt
över Cripps, som ryssarna — eller åtminstone en del av dem — tycka om. I kväll