Ryssland i krig - Marxistarkiv

27
ryska ledningen icke skulle ha begått några allvarliga misstag. Det ryska flyget är fortfarande
intakt trots stora förluster. Även tyskarna ha lidit svåra förluster. Våra militärexperter äro
angenämt överraskade över den jämförelsevis obetydliga desorganisationen vid transporter
eller andra brister i ledningen. Men den snabbhet, med vilken tyskarna lyckas ändra spårvidden
på järnvägslinjerna, är oroande; de åstadkomma detta genom att använda slavgäng,
bestående av civila ”krigsfångar” och sin egen, väldiga Todtorganisation, som består av
hundratusen arbetare och ingenjörer. Med tanke på nya framryckningar undvika de i möjligaste
mån att helt förstöra järnvägsspåren bakom de ryska linjerna och nöja sig med att
åstadkomma förvirring med minsta möjliga skadegörelse genom att släppa ned mindre
bomber. Det ryska överkommandot tycks vara medvetet om tyskarnas försök att nå övre
Volga i en stor omfattningsrörelse kring Moskva och har vidtagit sina försiktighetsåtgärder.
Ryssarna beräkna, att tyskarna förfoga över tiotusen tanks. Det skulle inte förvåna mig, om de
hade ännu flera. Det är svårt att säga, hur många tanks ryssarna ha — men man har
uppskattningsvis nämnt siffran sextusen. Om det förhåller sig så, komma de inom kort att vara
tyskarna mycket underlägsna. Men det påstås, att de tunga ryska stridsvagnarna ha visat sig
vara mycket effektiva; och tyskarnas förluster uppgå utan tvivel redan till hundratusentals
döda och sårade.
Ryssarna ha en viss benägenhet att underskatta vikten av våra lufträder mot västra Tyskland,
åtminstone verkar det så, om man får tro engelsmännen, som påstå, att dessa anfall börja göra
tyskarna nervösa. Det verkar, som om ryssarna under de senaste dagarna skulle ha försökt
förmå engelsmännen att göra en invasion i Frankrike. Men engelsmännen här tro icke, att
någon sådan invasion kommer till stånd. De säga, att det skulle innebära stora transportsvårigheter.
Det gäller ju icke bara att föra över trupper, utan även att hålla dem försedda med
livsmedel och stridsmateriel. En av de våra sade: ”Våra trupper äro tränade för ett öförsvar,
men inte för blixtanfall, och”, tillade han, ”om det skulle gå galet här, komma tyskarna att
göra invasion hos oss i september.”
Ryssarna vilja icke alls höra talas om någon evakuering av Moskva. Och däri ha de enligt min
åsikt alldeles rätt.
Jag har redan lagt märke till att man redan börjar hysa oro för Leningrad. Det finns flera livsviktiga
industrier där, och det skulle bli svårt att få bort östersjöflottan, till och med undervattensbåtarna
och jagarna. Vitahavskanalens slussar skulle mycket lätt kunna sprängas av
Stukas.
Ryssarna visa en ständigt ökad vilja till samarbete; och jag har det intrycket, att engelsmännen
till varje pris vilja bibehålla en östfront — utan att dock gå så långt som att landsätta trupper i
Frankrike!
Varför ha vi ännu icke haft några luftanfall här? Det tyska flyget tycks ha alltför mycket att
göra vid fronterna för att sätta i gång luftanfall mot Moskva, som ligger mer än sextio mil från
närmaste front, och nätterna äro mycket korta ... Leonards sade, att vi nog kunna vänta oss
luftanfall under fem eller sex dagar, bara tyskarna komma närmare Moskva. Jag för min del
betvivlar, att de kunna göra anfall under en så lång period; de lyckades aldrig genomföra det,
när det gällde London.
I kväll voro Maurice och jag hos mrs Duranty för att följa henne till järnvägsstationen. Jag
hade hört ganska mycket talas om ”Katja”, och det intresserade mig att träffa henne. Hon bor i
en gammal trävilla i Zamoskvorechiedistriktet, på andra sidan floden. Framför huset stod en
intouristbil, fullastad med knyten och kappsäckar. Vid bilen stod en liten pojke på tio år —