Ryssland i krig - Marxistarkiv

26
Jag är likaledes övertygad om, att upprensningen av den röda armén stod i samband med
Stalins övertygelse, att ett krig med Tyskland var överhängande. Vad representerade
Tuchatjevskij? Medlemmar av den franska Deuxieme Bureau sade mig för länge sedan, att
Tuchatjevskij var pro-tysk. Och tjeckerna berättade för mig den egendomliga historien om
Tuchatjevskijs besök i Prag, där han mot slutet av en bankett — han hade hunnit bli tämligen
berusad — lät undfalla sig, att ett fördrag med Hitler vore den enda utvägen både för Tjeckoslovakiet
och för Ryssland. Och sedan började han fara ut mot Stalin. Tjeckerna underläto
icke att rapportera detta till Kreml, och det blev slutet för Tuchatjevskij — och för många av
hans anhängare. Men även här blevo upprensarna ”rusiga av framgången”, och upprensningen
drevs förmodligen längre, än avsikten ursprungligen hade varit.
Alldeles som när det gällde upprensningen bland kommunisterna var det även i detta fall svårt
för Stalin att anföra rimliga skäl — eller helt underlåta att giva någon förklaring — för denna
upprensning. Den verkliga orsaken till dessa likvideringar kunde han ju icke angiva. Han
kunde inte gärna säga: ”Tuchatjevskij ämnade förråda oss till Hitler.” Upprensningen
försvagade tvivelsutan armén ur teknisk synpunkt, och detta å sin sida nödvändiggjorde en så
lång förhalningspolitik som möjligt gentemot Tyskland, och samtidigt en militär upprustning.
De framsteg, som ha gjorts sedan 1938, synas vara enorma; hade Hitler dröjt ännu ett år,
skulle han inte ha haft några utsikter alls. Det var därför ryssarna i det längsta försökte
uppskjuta avgörandet — exempelvis genom att utvisa medlemmarna av de jugoslaviska,
grekiska och andra nationers legationspersonal och genom att försöka visa sig tillmötesgående
mot tyskarna ännu så sent som i juni månad detta år. Ytterligare ett år utan krig skulle ha
betytt, att ryssarna voro omöjliga att besegra.
Detta var i stora drag de synpunkter jag framlade för Leonards och Binkley. Binkley blev
förargad och sade, att jag inte hade levat länge nog i Ryssland, medan Leonards nöjde sig med
att säga: ”Mycket intressant, verkligen mycket intressant.” Men Binkley kom i alla fall med
åtminstone en invändning, som är värd eftertanke: ”Om Stalins förnämsta motiv var ett
nationellt försvar”, sade han, ”varför gjorde han då Estland och Lettland till sovjetrepubliker i
stället för att låta dem bibehålla sin gamla regim?”
Utanför på gatan körde fullpackade spårvagnar förbi. Det var rusningstid. Människorna
knuffades och trängdes, men ingen tycktes taga illa vid sig. Passagerarna längst framme i
vagnen räckte sina tio eller femton kopek till dem, som stodo bakom, så att avgiften så
småningom kom fram till den kvinnliga konduktören. Alla voro klädda i sommarkläder. Det
luktar inte osnyggt i spårvagnarna här i Moskva, som det ofta gör i Paris — eller åtminstone
inte så mycket. De flesta unga flickorna ha vackra figurer, som framträda genom deras lätta
sommarklänningar. Jag lade inte märke till många, som verkade särskilt bekymrade över
kriget.
Lucien berättade för mig, att människorna sälja sina personliga tillhörigheter till
”kommissionsaffärerna”. Jag hade redan lagt märke till en kö utanför en dylik affär på
Petrovka. Antagligen är orsaken den, att de ha gjort slut på sina kontanter, när de köpte
avskedsgåvor till soldaterna, och för ögonblicket befinna sig i penningförlägenhet.
Fredagen den 11 juli.
Man väntar den stora offensiven mot Moskva vilket ögonblick som helst. Tyskarna närma sig
Smolensk och tyckas ha trängt in i nästan hela det annekterade området utom Estland, och
tåga nu vidare i riktning mot Ukraina. Men deras huvudsyfte är fortfarande att tränga fram på
olika fronter för att försöka leta ut de svaga punkterna. Det verkar emellertid, som om den