Ryssland i krig - Marxistarkiv

25
anti-hitlerska slagord användes vid valen; men lokala kommunister och maskerade trotzkister,
folk, som ledo av anarkistisk-syndikalistiska kopparslagare, Marceau Pivert-”pacifisterna”
och Stalin-motståndarna, tyska agenter samt anarkister inom C.G.T. och andra, bland dem
kommunister, som helt enkelt icke förstodo vad Stalin åsyftade, förfuskade den politik, som
Stalin så gärna hade velat se genomförd. Kommunistsegern vid valen ledde, såväl i industriellt
som i militärt hänseende, till resultat vilka stodo i fullkomlig motsättning till Litvinovs
utrikespolitik — en politik, till vars grundvalar hörde ett starkt Frankrike.
Vem stod vid styret — Stalin eller komintern? Och om kominterns instruktioner stodo i
konflikt med Stalins planer — varför företog sig då Stalin ingenting? Den enda förklaringen
härtill är troligen att söka i Rysslands inre förhållanden. Den internationalistiska doktrinen —
till åtskillnad från ”socialismen i ett land” — hade fortfarande en del anhängare i Ryssland.
Bland dessa funnos många, som uppriktigt voro övertygade om, att den var den enda rätta,
ehuru himlen skall veta, att utsikterna för en internationell kommunism inte voro lovande
någonstädes sedan den nationalsocialistiska floden börjat stiga. Nu, när jag ser tillbaka, är jag
övertygad om att Stalin under alla dessa år förstod, att störtfloden skulle komma, och att han
insåg, att ett internationalistiskt Ryssland skulle ha mindre utsikter att motstå den än ett
nationellt Ryssland. Det var ingen lätt sak, ty man måste taga hänsyn till många gamla
uppfattningar. Men när det gällde frågor av vital betydelse, åstadkom Stalin förändringar, hur
litet populära de än voro. Som till exempel i fråga om ackordsarbete. Införandet av ackordsystemet
vilket så djupt upprörde de rättrogna marxisterna, var oundgängligt, om den tunga
industrien skulle kunna byggas upp och krigsindustrien skulle nå en produktion, som stod i
proportion till behoven för det nationella försvaret. Så var det de gamla bolsjevikerna. Det var
nödvändigt att framställa dem som förrädare mot Ryssland innan de likviderades, för att den
stora massan i Ryssland skulle godtaga deras undanröjande. Och även om dessa gamla
bolsjeviker icke hade begått alla de brott de anklagades för — skulle de icke ha underminerat
och fördröjt tillväxten av Rysslands militära styrka om de hade fått fortsätta att spela en framstående
roll i Ryssland? Antagligen hade Stalin från början klart för sig, att han måste förbereda
Ryssland för en tysk invasion. Upprensningen under åren 1937-38 drabbade säkerligen
tusentals oskyldiga (många av dem blevo senare frigivna), men skulden härtill låg nog icke
hos Stalin utan hos Jesjov och hans medhjälpare, som hade blivit ”rusiga av framgången”.
”Upprensningen bland upprensarna” följde; den förde visserligen icke med sig, att spioneri,
tortyr och andra missförhållanden, som det alltid tar en viss tid att utrota, helt upphörde. Det
skulle vara att gå för långt att framställa Stalin som en motståndare till allt det, som Jesjov
hade stått för; men Stalin förstod instinktivt, att ”jesjovismen” hade blivit förhatlig för det
ryska folket. I detta såväl som i andra hänseenden tog Stalin hänsyn till den offentliga
meningen i Ryssland. ”Jesjovregimen” måste elimineras, om den nationella solidariteten
skulle vila på en fast grundval.
Även i de brutala åtgärderna mot kulakerna spelade nog krigsfaran en viss roll, ehuru dessa
åtgärder togo sin början, innan Hitler hade kommit till makten. Kollektiviseringen var faktiskt
det första nödvändiga steget mot en uppfostran på lång sikt och en ”anpassning” av bönderna.
För att tillmötesgå den allmänna opinionen gjordes även inom kollektiviseringen år 1935
betydande eftergifter för den missnöjda lantbefolkningen. Men om ingen kollektivisering hade
förekommit, skulle icke då vissa element bland bönderna ha verkat som femtekolonnare?
Frånvaron av en verklig femte kolonn i Ryssland har hitintills varit ett mycket
anmärkningsvärt faktum; och Stalin har nått därhän genom att göra förberedelser för detta
krig och genom att från början lägga kriget på en nationell basis. Om han hade uppmanat det
ryska folket att ”försvara marxismen”, skulle anslutningen ha blivit betydligt mindre.