Ryssland i krig - Marxistarkiv

24
räknas som hans förtjänst, att livet under de senaste två åren kommit in i någotsånär normala
gängor. Nu, när jag med egna ögon ser Ryssland, är det särskilt en sak som slår mig. Vilka
upplysningskällor om Stalin ha stått oss i Västeuropa till buds? Praktiskt taget alla de mera
kända böckerna om Stalin ha en fientlig inställning: först och främst Trotzkijs. Och efter
honom kommer en hel rad av författare, med samma uppfattning, vilka imitera honom eller
sympatisera med honom; Max Eastman och Souvarine med sin imponerande lunta måste
anses såsom de förnämsta. Det är tydligt att frånvaron av en effektiv propaganda utgjort ett
stort handicap för Stalin. Det har helt enkelt inte gjorts någon propaganda för honom. Kanske
fäste han sig inte så mycket vid trotzkisternas gläfsande. Eller också är det möjligt, att vid det
invecklade spel han spelade en propaganda skulle ha varit olämplig — emedan den skulle ha
förrått för mycket.
Kommunisterna i utlandet — i Frankrike, England och annorstädes — ställde till ett hopplöst
trassel. Orsaken härtill låg delvis däri, att de försökte bevisa något, som icke kunde bevisas,
nämligen, att Stalin var precis lika mycket internationalist som Trotzkij. André Gides bok
Retour de l'U.S.S.R. var kanske den första utländska bok av betydelse, som på ett vagt sätt lät
ana stalinismens innersta natur och den nationella grundvalen i Stalins Ryssland. Men boken
var hållen i en fientlig ton; det som stötte Gide var att Stalin frångått ”internationalismen”;
han ansåg, att den hjälp, som Ryssland gav den spanska regeringen, var det enda försonande
draget i Stalins politik. Gide sade detta, emedan han trodde, att motiven, som lågo bakom
denna hjälp, voro internationalistiska. Om han hade insett, att de i första hand voro
nationalistiska, skulle han kanske icke ens ha gillat hjälpen till Spanien. Är icke orsaken till
att Ryssland understödde den spanska regeringen i själva verket att söka däri, att den tycktes
vara ett antagligt skäl för att göra gemensam sak med England och Frankrike? Men dessa
länder voro rädda för bolsjevismen och ställde sig avböjande. Det var ju olyckligt, att just vid
denna tidpunkt Frankrike hemsöktes av strejker ...
Vilken min inställning till de inrikes händelserna i Ryssland än må hava varit, så blev det år
1933 klart för mig, att den verkliga fara, som hotade den västerländska kulturen, inte kom från
Ryssland. Jag förstod, att vi icke fingo låta möjligheten att enrollera Ryssland på vår sida gå
oss ur händerna. Det var under den tid, jag vistades i Paris som Manchester Guardians
korrespondent. Jag understödde Barthous politik att söka åstadkomma ett närmande till
Ryssland; och jag ansåg Barthous död och hans ersättande med Laval vara en betydligt större
olycka för Europa än mordet på Alexander av Jugoslavien.
Ryssland — Stalins Ryssland — hade tydligt insett faran. Rysslands inträde i Nationernas
förbund och Litvinovs politik för kollektiv säkerhet kommo som himlasända för England och
Frankrike. Om våra statsmän hade varit en smula framsynta, skulle de ha undvikit kriget
genom att fatta Rysslands framräckta hand. Men fruktan för kommunismen och hoppet, att
man skulle kunna friköpa sig från Tyskland på Rysslands bekostnad — ett hopp, som livligt
understöddes av män sådana som Bonnet och många personer i England – visade sig vara ett
oövervinneligt hinder. Den tyska propagandan spelade alltid på de anti-kommunistiska
strängarna och halva Frankrike och en stor del av England lyssnade med hänförelse.
Komintern bemötte denna propaganda på ett klumpigt sätt. Visserligen fick den de franska
kommunisterna vid valen år 1936 att så tydligt som möjligt klarlägga, att de i verkligheten
icke arbetade för en kommunistisk revolution, utan att de endast voro anti-fascister och
patrioter i enlighet med parisarbetarnas bästa traditioner, men ingen trodde dem riktigt.
Sanningen är kanske den, att Stalin inte hade någon kontroll över de franska kommunisterna;
han gillade den franska upprustningen och hälsade med tillfredsställelse att patriotiska och