Ryssland i krig - Marxistarkiv

23
Krigsnyheterna i kväll äro tämligen goda med undantag för striderna mot ”överlägsna tyska
styrkor” i trakten av Ostrov, som tyskarna påstå sig ha ockuperat. Lozovskij underströk den
betydligt mera behärskade tonen i den tyska pressen och citerade en artikel i Frankfurter
Zeitung, som medgiver, att ryssarna äro mycket segare än fransmännen, och att de inte
demoraliseras av tyskarnas försök att med tanks driva in kilar i deras linjer, utan i stället söka
klippa av dessa kilar bakifrån. Tyskarna medgiva, att de för första gången ha att göra med en
armé, som är utrustad på ett liknande sätt som deras egen.
Jag anser det som ett tydligt tecken på att ryssarna äro mera vänskapligt inställda mot
England, att min artikel om blixtanfallen på London omedelbart har blivit publicerad, inte i
någon obetydlig tidning utan på en framskjuten plats i Izvestia. Jag skrev i artikeln en hel del
om engelsmännens moral under lufträderna. Det är något nästan alldeles nytt för ryssarna; ty
under den period, då de ännu försökte ”lirka”, yttrade de sig mycket sällan smickrande om oss
i pressen. Och ryssarna kände inte heller till skillnaden mellan Chamberlains England och
Churchills England. Det faktum, att jag har fått tillfälle att förklara allt detta i Izvestia måste
anses som ett mycket gott tecken. Cripps är mycket belåten.
Man har sagt mig, att den 22 juni många i Ryssland trodde, att vi hade givit vårt medgivande
till att tyskarna anföllo Ryssland. Detta är fullkomligt absurt och kan endast komma sig av, att
man inte visste något om Churchills England.
Och ändå — om de fortfarande hysa misstro mot en del av vårt folk (vilket är något helt annat
än att de skulle misstro hela England), så kan man knappast förebrå dem för den sakens skull.
Jag hade en telefonpåringning från Leonards, som är här i ett speciellt uppdrag. Han hade just
anlänt från Egypten och hade intressanta nyheter att förtälja från främre och mellersta östern.
Han påstår att Wavell huvudstupa tvingades in i det syriska fälttåget av politiska och strategiska
orsaker. Det fanns ingen tid att förlora, men samtidigt fanns ej heller tillräckligt med
tung krigsmateriel (tanks) tillgänglig för ett blixtkrig, som skulle ha avgjort förhållandena i
Syrien på några få dagar. de Gaulle-styrkorna hade inte varit till någon större hjälp, ehuru
felet icke låg hos dem. Men deras närvaro gjorde, att Vichyanhängarna satte sig till motvärn
på allvar. Nu var emellertid det syriska mellanspelet lyckligtvis över och Vichyanhängarna ha
begärt vapenstillestånd. Leonards tror, att vi komma att företaga ett anfall mot Rommel så
snart det blir en smula svalare. Det lär vara mycket viktigt ur rysk synpunkt, att så sker.
Leonards säger, att det tyska fälttåget mot Ryssland visar, att Hitler räknar med nödvändigheten
av ett långt krig mot de allierade. Om man ser framåt, kommer det inte att bli till vår
fördel, om tyskarna besegra ryssarna på kort tid. (Men han tror inte, att det kommer att hända.
Jag undrar just, om han menar, att det skulle vara ”till vår fördel”, om de behöva lång tid för
att krossa Ryssland?)
Vi sutto uppe på Leonards' rum på National och drucko whisky och isvatten, när unge Binkley
kom in. Jag hade redan träffat honom för ett par kvällar sedan. Han har bott här i några år,
hyser inga sympatier för det ryska folket och tycker om att berätta historier från Polen,
Lettland och Estland där, efter vad han påstår, befolkningen är mera anti-rysk än anti-tysk.
Han vantrivs grundligt i Moskva, ehuru han tycker om att frottera sig med diplomater, och
roar sig med att samla ikoner och grammofonskivor med zigenarmusik. Han har tydligen
kommit hit med en förutfattad mening och har inte försökt att bilda sig ett intelligent omdöme
om folket och regimen. Vi råkade i ett meningsutbyte. Jag resonerade ungefär så här:
Hitintills har jag inte någon särskild orsak att beundra Stalin; men han är nu en gång
regeringens representant; de flesta här anse honom som en mycket stor man, och det måste