Ryssland i krig - Marxistarkiv

22
student för en man, om han inte begav sig över till Frankrike för att slåss. Men nu hyser ingen
i Amerika den åsikten. Och vad skulle det förresten tjäna till? Det är väl inte trupper ni vill
ha?”
”Jo, naturligtvis. Och vi vill också ha hjälp av er flotta.”
”Största delen av vår flotta befinner sig i Stilla Havet för närvarande”, sade mr Nierstone. ”Ni
har tillräckligt många fartyg på Atlantens) — ”För att föra expeditionstrupper till Frankrike
och hålla dem försedda med allt vad de behöver, vid sidan om alla andra uppgifter?” Mr
Nierstone bytte samtalsämne. ”Ni skötte er förbaskat illa i Libyen. Och fastän er flygmaskinsproduktion
är ganska bra nu, är er produktion av tanks inte på långa vägar tillräcklig. Hemma
i Amerika beslöt vi i november förra året att producera tanks i stor skala och tro mig, om tre
månader — i september, alltså — kommer denna produktion att bli imponerande.”
Jag sade, att det gladde mig att höra detta.
I går kväll skrev jag en lång artikel på ryska om blixtanfallen mot London och de erfarenheter
vi gjort i London beträffande luftvärn och eldsläckning. Jag skall taga den med mig till
Palgunov och se, vad han kan göra med den.
Torsdagen den 10 juli.
I morse pratade jag en lång stund med fyra barn, som stodo och tittade in genom mitt fönster,
som vetter mot gården. Trevliga ungar, de ryska barnen, fulla av liv. De voro intresserade av
en segelbåt av bleck, som står på kakelugnsfrisen och ville veta, hur mycket den kostar. De
berättade, att de hade velat köpa en båt av gummi i statens varuhus (det låter lustigt att höra
sådana ord helt naturligt komma från barnens läppar), men mamma hade sagt, att den var
alldeles för dyr. De berättade, att de inte skulle gå i skolan längre; de två små flickorna — åtta
och sex år gamla — och den lilla minsta skulle i morgon evakueras till Rjazan — eller kanske
det var Kazan — de voro inte riktigt säkra på den saken; de skulle inte gå i skolan längre, och
deras mamma skulle följa med dem och de skulle alla bo på en lantgård, där mamma skulle
arbeta. ”Och skall ni också arbeta på lantgården?” De svarade nej, de voro alldeles för små
ännu, men de skulle leka vid floden och bada; och de skulle hjälpa till att plocka bär och
svamp i skogen. Den äldsta av flickorna, som huvudsakligen skötte konversationen, var en
pigg åttaåring med mörkt hår, strålande ögon, vita tänder och finskurna drag; pojken — som
tydligen hörde till en annan familj — var en knubbig liten gynnare med en ”tartarmössa” på
huvudet. Han sade, att hans mamma också skulle arbeta på lantgården men att hans far, som
”arbetade för kriget”, skulle stanna kvar i Moskva. Jag kunde förstå, att han arbetade i en
ammunitionsfabrik. Han berättade att hans föräldrar och lillebror och han själv bodde i ett
enda rum — ”men rummet är stort — bra mycket större än ert”. Det intresserade dem att
Maurice på sitt skrivbord hade den illustrerade läseboken, som de själva använde i skolan. Jag
slog upp en sida i boken som innehöll något om ”vår sovjetstat”, men det tycktes inte
intressera dem; de sade, att de i stället skulle läsa det stycket för mig, som handlade om bär
och svampar.
Vid presskonferensen i dag gjorde Lozovskij sig lustig över finnarnas försök att övertyga
England och Amerika om att U.S.S.R. hade anfallit Finland för fjorton dagar sedan. Lozovskij
sade, att ryssarna långt före det finska kriget år 1939 hade vetat om det oavbrutna samarbetet
mellan Tyskland och den finska generalstaben. Sedan dess hade samarbetet fortsatt i allt högre
grad, med transitering av trupper och dylika saker. År 1939 måste Ryssland helt enkelt företaga
sig något. Man kunde inte tolerera denna tyska språngbräda, belägen blott fyrtio
kilometer från Leningrad.