Ryssland i krig - Marxistarkiv

21
nya huset vid Sofiskajakajen, användes nu som ett slags annex till legationen, fastän ministern
och hans terrier tyckas vara där ganska ofta. Det är en trevlig liten villa med en trädgård och
en tennisplan; den ligger på Vorovskijgatan, som sträcker sig norrut från Arbattorget. Gatan
hette förr Povarskaja, och under tiden före revolutionen var Povarskaja i Moskva vad Park
Lane är — eller rättare var — i London. Flera av de rika köpmännens villor ha nu blivit säte
för olika legationer; det berömda Morozovska huset — var inte Morozov den kände textilmagnaten,
som finansierade revolutionärerna? — tillhör numera japanska legationen. Jag
lämnade mitt pass och fotografierna till McAdoo, en gammal skotte, för vilken jag måste
förklara vem jag var och vad saken gällde.
Jag promenerade ned för den trädkantade Vorovskijgatan fram till det livliga, bullersamma
Arbattorget med dess imponerande nedgång till den underjordiska järnvägen. Det är
egendomligt att en hel del av sovjetbyggnaderna se ut som utställningspaviljonger i krokanstil.
Några äro bra, andra mindre lyckade. Genom de öppna fönstren till en enkel ölstuga
på Arbattorget trängde ljudet av en träta ut. En äldre man skrek något om att han var ”... en
bolsjevik, begriper ni, en gammal bolsjevik, som kämpade i inbördeskriget”, och att han hade
rätt att säga sin mening — fastän det inte verkade, som om någon försökte motsäga honom på
minsta sätt. Det var behagligt att denna varma dag med en jämförelsevis tom spårvagn fara
ned för den s. k. ”inre ringen” av Moskvas boulevarder med dess många parker. Vid slutet av
Tverskojboulevarden foro vi förbi Pusjkinstatyn, vid vars avtäckande Dostojevskij höll sitt
berömda tal. Jag kommer ihåg att boulevarden och statyn förekomma i Leonid Andrejevs
förtjusande skådespel om studenterna vid Moskvas universitet.
På kvällen gingo Maurice och jag på en cocktailtillställning hos Henry Cassidy. Han bor
tämligen långt borta i ett gammalt, rätt förfallet hus i Arbatdistriktet, och på dörrskylten står:
”Associated Press of America, Moskvabyrån”. Det var rätt mycket folk där, och det bjöds på
gin-fizz och whisky, oliver, kaviarsmörgåsar och oststänger, och både Camel- och
Chesterfieldcigarretter. Jag pratade en stund med den förtjusande mrs H.; hon är ryska till
börden men gift med en i Moskva bosatt amerikansk affärsman. Han har i åratal försökt skaffa
henne amerikanskt medborgarskap, men först nu ha ryssarna givit sitt tillstånd — ett gott
tecken på, att de rysk-amerikanska relationerna ha förbättrats — så att hon kan resa till Amerika.
Men man meddelade henne samtidigt, att hon antagligen aldrig kommer att få tillstånd
att återvända till Ryssland; och ehuru detta icke tycks bekymra mr H., smärtade det henne
tydligen djupt att hon kanske aldrig mer skulle få återse Ryssland.
Flera engelska krigsfångar, som hade lyckats fly från Tyskland och som sedan dess ha varit
internerade i ryska fångläger, ha nu blivit lössläppta av ryssarna.
På Henrys bjudning var också en mr Nierstone närvarande, en amerikanare, som är bosatt här
i Moskva. Han sade, att han inte kunde taga de ryska uppgifterna om tyskarnas förluster på
allvar. ”Varför företa inte engelsmännen en invasion i Frankrike? Himmel, begriper ni inte, att
det är den enda möjligheten för att det skall kunna gå i lås här? Kan ni inte åtminstone börja
göra några förberedelser som sätter myror i huvudet på tyskarna så att de anser sig tvungna att
lämna en del av sina trupper i väster?” Han sade vidare, att Stalin visserligen är en modig
man; men nu, när tyskarna tränga rakt mot Moskva, var det verkligen mycket viktigt, att man
inte uppsköt evakueringen av Moskva till sista ögonblicket. ”Det skulle bli kaos. Om de inte
fäste så mycket vikt vid sin prestige, skulle de kunna flytta regeringen till Kazan nu genast,
och då skulle de kunna ordna upp allt förbaskat bra.”
Mr Nierstone medgav, att det amerikanska folket efter de sorgliga erfarenheterna från det
förra världskriget inte hyste någon önskan att komma med i detta krig. ”År 1917 ansågs ingen