Ryssland i krig - Marxistarkiv

20
radio, befinner sig.) Men jag hade ingen tur med min karta. Sanningen att säga sago ett par av
bokhandelsbiträdena, som jag frågade, helt förskräckta ut.
Jag promenerade tillbaka längs Petrovka och sneddade Röda Torget, säkerligen en av de mest
imponerande platserna i världen.
Jag försökte att komma in i Leninmausoléet, men visades bort av två vaktposter med
påskruvad bajonett. ”Vilka tider är mausoléet öppet?” Inget svar. En civilklädd man, som stod
på trottoaren, sade: ”Mausoléet är aldrig öppet.” De ha väl aldrig evakuerat Lenins stoft? Jag
fortsatte till St. Basiliuskyrkan och gick in. Kyrkan visas som ett museum och man får erlägga
en rubel i inträdesavgift. Jag vandrade genom flera små kapell, som ligga på olika nivå under
kupolerna och sökte förgäves efter mittkapellet. Men det fanns intet sådant, utan endast ännu
ett kapell, en smula större än de andra, beläget under mittkupolen. Vilken fantastisk men
samtidigt utsökt vacker byggning St. Basiliuskyrkan är med sina pastellfärgade kupoler, som
alla äro olika till färg och form! Ett par gamla kvinnor hade hand om uppsikten i kyrkan; de
verkade mycket gammalmodiga och hade schaletter bundna om huvudet, men ingenting i
deras sätt förde tanken på religion. Utkommen på gatan såg jag mig förgäves om efter
jätteklockan och jättekanonen, vilka höra till de få saker jag minns från mitt sista besök i
Moskva år 1915. Men den berömda statyn av Minin och Pojarskij, vilka förjagade polackerna
från Moskva år 1612, fanns fortfarande kvar.
Skada, att jag känner till Moskva så litet. Jag har bara varit här två gånger och varje gång bara
en dag eller två. Mitt första besök sammanföll med det förra världskrigets utbrott. Jag kommer
ihåg, att jag från ett fönster i ett hotell mitt emot Kreml — när jag tänker närmare på saken,
måste det ha varit National — iakttog en väldig människomassa som stod och såg på, när
tsaren och hans tsarevna — hon var klädd i en lång vit sommarklänning och bar en stor vit
hatt — gingo in i Iverskijkapellet i norra delen av Kreml. Det var en nationell helgdag.
Kapellet hade blivit rivet sedan dess. Andra gången jag var i Moskva var på en resa från St.
Petersburg till Donetsområdet, där min far skulle avsyna några nyligen fullbordade kolgruvor.
Det måste ha varit i maj 1915, ty jag kommer ihåg, att tidningspojkarna vid Skobelevs staty på
Tverskaja skreko: ”Italien har förklarat Österrike krig! Italien har förklarat Österrike krig!”
Tverskaja (som numera heter Gorkijgatan) är fullständigt oigenkännlig, och Skobelevs staty är
borta; det är verkligen skada. Den måste ha tagits bort under internationalismens och
antinationalismens dagar; jag är övertygad om, att Stalin skulle ha låtit den stå kvar. Det
måste också ha varit den dagen man visade mig Röda Torget och jag fick följa med till
Testovs restaurang, där vi åto en middag med många rätter. På kvällen var jag med min far på
en parkservering, som hette Eremitage. Ett operasällskap uppförde Glinkas Livet för tsaren —
numera omdöpt till Ivan Susanin — på en friluftscen. Den kvällen sjöng gamle Susanin sin
roll med en röst, som kom en att tänka på en buktalare, och jag kommer fortfarande ihåg, att
dekorationerna voro mycket sjaskiga. Och det är ungefär allt jag kan minnas av Moskva.
Men det känns i alla fall egendomligt att vara här igen.
När jag berättade för Maurice om mina misslyckade försök att få köpa en karta, sade han, att
jag var tokig, som hade försökt mig på något sådant i dessa tider: ”De lider av spionskräck
här, och det är ett under, att de inte tog dig för en 'oliktänkande'. Tur, att du talar ryska
flytande. Kom ihåg, att Stalin särskilt varnade folket för 'oliktänkande'.”
Vi fingo en utmärkt stekt teterka (ett slags morkulla) till lunch; sedan gick jag tillbaka till
staden för att hämta mina passfotografier (på vilka jag ser ut som en gammal negress) och
därifrån till Stary Dom. Den ”gamla byggnaden”, där legationen var inhyst, innan de köpte det