Ryssland i krig - Marxistarkiv

19
När vi lämnade National, sneddade vi över Sverdlovplatsen och följde den breda avenyn, där
stora huskomplex — bland dem den nyuppförda Sovnarkomen 1 — omväxlade med gamla
låga byggnader. Det var en underbar kväll och månen lyste klart. Många människor
promenerade på avenyen, och de flesta ungdomarna voro vitklädda. En del av de nya
sovjetbyggnaderna äro mycket fula, andra inte så illa och några helt enkelt imponerande.
Kyrkorna och de gamla portalerna i Kreml äro förfallna, men det ligger i alla fall något
storslaget över Moskva. Tverskaja, numera kallad Gorkij-gatan, är fullständigt förändrad; de
nya husen äro enhetligt planerade och själva gatan är tre gånger bredare än förr. Vi gingo under
tystnad (man undviker i möjligaste mån att tala ett främmande språk på gatorna, i
synnerhet på kvällarna) ; Lucien hade tänt sin pipa. Plötsligt kom en kvinna fram till oss och
sade i vresig ton: ”Varför går ni och röker?” Moskvaborna äro nästan sjukligt ängsliga för
lufträder, ehuru jag tror, att de veta, hur de skola förhålla sig, när det en gång kommer så långt
— och det gör det säkert förr eller senare.
Onsdagen den 9 juli.
Moskva bereder sig på luftanfall. Lastbilar köra längs gatorna och dela ut sand i staden. I
morse lastades en stor hög sand av utanför vårt hus. Den blev orsaken till ett uppträde. En ung
man och en flicka började fylla en säck med sand, och en äldre man med något slags officiellt
märke i mössan kom fram till dem och skrek, att de icke hade rättighet att taga av sanden —
den tillhörde staten, och han skulle kalla på milisen. Folk, som passerade, uppmanade den
unge mannen och flickan att inte bry sig om honom. Jag vet inte, hur det hela avlöpte.
Jag avsände ett meddelande till London att Moskva löper risk att anfallas med stridsgas och
framhöll, att den engelska regeringen skall betona, att liknande metoder komma att användas
mot tyskarna, om stridsgas kommer till användning här.
I morse gick jag med Lucien till ett ställe alldeles bredvid Metropole för att taga några
passfotografier. Det blev något krångel med bilen, och jag stod i mer än en timme i den
glödande solen och väntade förgäves på den. Men tiden blev mig inte lång; jag stod och
iakttog trafikanterna på detta Moskvas stora centrala torg. Människorna verkade inte
nedslagna och eftersom levnadsförhållandena under de senaste två eller tre åren ha förbättrats
betydligt, inse de, att de ha regimen att tacka för en hel del. Det är icke att undra på, om de
hata tyskarna, vilka ha kullkastat den tingens normala ordning, som uppnåtts genom många
års försakelser och ansträngningar. Jag är övertygad om, att de inte äro nedtryckta.
Skoputsarflickan, som borstade en kunds skor, skämtade och skrattade. Människorna trängdes
kring vattenstånden och stodo i kö för att köpa tidningar, men det var ingen rusning vid
tobakskioskerna, eftersom det finns gott om cigarretter. Jag ville gärna köpa en karta över
Moskva och gick ned för Petrovka till Kuznetzkij Mosst. Under 1820- och 1830-talet hade
gatan varit stadens förnämsta stråk — Gribojedov i Gore at uma talar om Moskvas sprättar,
som flanera där och om de eleganta affärerna, ekipagen och hästarna. Men nu verkar den
tämligen förfallen och den enda ljuspunkten utgöres av några stora boklådor. I några av dem
säljer man till och med böcker med blindskrift. Där finnes även flera antikvariat; i ett av dem
sålde man till ett mycket billigt pris en komplett upplaga, bunden i skinnband, av den vitryske
skriftställaren Meresjkovskijs arbeten, Odessa Almanach och andra vackert tryckta böcker
från åren kring 1840-talet. I en annan bokhandel lade jag märke till en lyxupplaga —
exemplar nr 44 — av Tjajkovskijs samlade kompositioner. (I morse blev jag förresten
förvånad över, på vilken anmärkningsvärt hög nivå den ryska pianomusiken, som utsändes i
1 Sovnarkom — folkkommissariat.