Ryssland i krig - Marxistarkiv

1
Inledning
Av alla händelser sedan krigsutbrottet var det säkerligen den tyska invasionen i Ryssland, som
gjorde det djupaste intrycket på mig. Den 22 juni! Precis ett år hade förgått sedan den afton
jag anlände till Falmouth efter den melankoliska resan från Bordeaux. Sedan dess hade jag
bevittnat Englands hårda kamp, hade upplevat de hemska nätterna och de upplivande dagarna
under blixtanfallen mot London; men när det den 22 juni blev bekant, att tyskarna hade trängt
in i Ryssland, förstod man, att åtminstone för någon tid världens medelpunkt hade förflyttats
österut. Det blev också nästan genast klart, att det inte skulle bli en militärpromenad för
tyskarna. (Jag hade aldrig trott något dylikt och hade till sista stund betvivlat, att Hitler skulle
anfalla Ryssland.) Det var självfallet, att ett framgångsrikt, långvarigt och omfattande ryskt
motstånd i högsta grad skulle öka våra chanser att snabbt vinna kriget, och efter vad som
sades, befann sig det ryska folket just i den rätta sinnesstämningen för att bjuda ett sådant
motstånd. Ett ”andra fosterländskt krig”, ett ”andra 1812” — så lödo slagorden; och de
verkade mera inspirerande på det ryska folket än någon annan paroll skulle ha gjort. ”För
landet, äran och friheten” var det officiella slagord, som Molotov präglade vid sitt radiotal den
22 juni. Stalinregimen, och med den hela det ryska folket, reste sig för att bekämpa vår fiende.
Jag kände, att jag måste resa till Ryssland. Jag hade tillbringat min barndom och min uppväxttid
i St. Petersburg. Den ryska hälften inom mig kände plötsligt ”hemlängtan” — efter tjugofyra
år. Jag hade alltid underhållit mina ryska språkkunskaper, särskilt under de år jag bodde i
Paris; jag hade fortsatt att läsa ryska böcker och tidningar och så noggrant som möjligt försökt
följa de politiska händelserna i Sovjetunionen och alla de nya strömningarna inom tankens
och litteraturens värld — kanske icke alltid med gillande, men alltid med intresse. Jag måste
helt enkelt återse Ryssland — särskilt nu, när dess ödestimme hade slagit.
Mina personliga antecedentia — det vill säga, den liberala, borgerliga bakgrund, mot vilken
mina uppväxtår i Ryssland hade utspelat sig var icke den bästa enligt de åsikter, som härskade
i U.S.S.R., innan Stalinkonstitutionen (vilken i princip upphävde all åtskillnad på sociala
grunder) blev antagen. Men det var något, som tillhörde det förflutna. I min egenskap av
journalist var jag ingalunda en icke-önskvärd person. Sedan den nationalsocialistiska faran
hade dykt upp över Europa hade jag alltid förordat det intimaste militära samarbete med
Sovjetunionen. Jag hade aldrig begått det misstaget att påstå, att det ”inte fanns något att välja
på mellan Hitler och Stalin”. Jag var övertygad om, att skulden till att Litvinovs politik misslyckades
icke låg hos Litvinov, utan hos Chamberlain och Bonnet. Jag var icke alldeles säker
på, att Molotovs politik, som efterföljde den, var pro-tysk. Den var endast Litvinovpolitikens
nödfallsutväg. Jag är fortfarande övertygad om, att under dessa år U.S.S.R. var den enda av
stormakterna, som uppriktigt understödde Nationernas Förbund och att, om icke England och
Frankrike hade svikit Litvinov, detta krig antagligen hade kunnat undvikas.
År 1939 skulle Ryssland icke ensamt ha kunnat stå emot Tyskland, och om tyskarna, efter att
ha trängt in i Polen, hade anfallit Ryssland — är det då troligt, att fransmännen skulle ha ryckt
fram bortom Warndtskogen eller att R.A.F. skulle ha släppt ned något annat än flygblad över
Berlin? En stor del av Frankrike skulle ha hälsat en invasion i Ryssland med en sådan förtjusning,
att man där skulle ha lovsjungit ”skenkriget” i väster ännu mer än man redan gjorde.
Och vi veta, hur vissa politiker och affärsmän här i England skulle ha reagerat. Ur strategisk
synpunkt var Ryssland berättigat att ockupera östra Polen och de Baltiska staterna; därigenom
förhindrade ryssarna endast, att tyskarna lade beslag på dessa områden eller använde dem som
en språngbräda, precis som de skulle komma att göra med Finland år 1941. Å andra sidan