Ryssland i krig - Marxistarkiv

18
icke hade blivit inbjuden att besöka fronten; även Laurence Cadbury var närvarande — rosig
och jovialisk och klädd i en kostym av krämfärgat linne. Han talade om nödvändigheten av att
revidera vår navicertpolitik gentemot Ryssland och om den nytta man kunde få av Iran som
transiteringsland. Han sade, att han hade besökt flera choklad- och kexfabriker i Moskva, men
att han funnit dem gammalmodiga och att maskinerna voro från tiden före det förra världskriget.
Han befinner sig här i egenskap av ledare för folkförsörjningsdelegationen och har
långa konferenser med Mikoijan, kommissarien för utrikeshandeln, som han kallar ”gamle
Mick”, när han talar om honom.
Vi bröto upp ganska tidigt — redan vid halv-elvatiden. Anblicken av Kremls månbelysta
tinnar och torn var underbar.
Jag satte på radion i går kväll och egendomligt nog fick jag in den ryska propagandan från
Tyskland. Vilken otrolig goja de gamla vitryska generalerna (jag undrar just, om några av
dem, som jag kände i Paris, äro med i denna kampanj för Hitler), basuna ut med sina
alkoholmättade röster. De tala redan om ”den röda arméns förtvivlade läge”, om ”Stalin och
hans judar”, och om ”deras späckade bankkonton i Buenos Aires.” Och de påstå naturligtvis
att ”ett snabbt flygplan hålles i beredskap för att föra Stalin till utlandet, när den tyska armén
kommer litet närmare Moskva”. Jag är övertygad om, att en dylik propaganda inte skulle ha
någon verkan här, även om inte regeringen i början av kriget hade beslagtagit alla
radioapparater utom lokalmottagarna, med vilka endast de sovjetryska programmen kunna
tagas in.
Tisdagen den 8 juli.
Efter en tämligen innehållslös dag ansåg Lovell, att jag borde se något av Moskvas ”nattliv”.
Han, Lucien och jag togo en spårvagn på Pokrovka för att fara in i staden. Den var överfylld
och vid varje hållplats trängde nya passagerare sig på. En gammal man på ungefär sextio år
med fårat ansikte och en svart skärmmössa hade en stund suttit och iakttagit oss tre.
”Fransman?” sade han till mig och visade på Lucien. ”Rätt gissat.” — ”Jag kunde förstå det.
Man känner alltid igen en fransman på hans uppträdande. Fransmännen är fina, kultiverade
människor. Inte lika de där.” Han visade på några individer, som larmande försökte tränga sig
upp på spårvagnen. ”Hör bara på dem! Är det inte rysligt! ... Och lägg märke till den studerande
ungdomen — till studenterna vid våra universitet. De är inte en bit bättre än den
simplaste musjik — de har ett tarvligt sätt.” Innan han hade hunnit till slutet av sitt
resonemang, hade vi kommit fram till målet för vår färd och måste stiga av.
Vi sneddade över Sverdlovplatsen och gingo till Hotel Nationals kafé. Lokalen var ganska
mörk, men på varje bord stod en liten lampa med en orangegul skärm. Vid ett av borden satt
ett sällskap tjecker, däribland en journalist och en herre med långt, vitt skägg, som liknade
Karl Marx. Han hade varit direktör för Skodaverken; när tyskarna lade beslag på dessa och
föreslogo, att han skulle arbeta för dem, vägrade han. Dessa tjecker hade till för kort tid sedan
hållits internerade av ryssarna, och nu firade de sin befrielse med öl och mineralvatten. Ölet,
som påminde om franskt ljust öl, smakade en smula dävet, men var inte dåligt. Många par
hade sökt sig till de mera undanskymda borden. Jag lade särskilt märke till en officer och en
vacker ung flicka — hon var förresten mycket lik lilla Gassja. Jag kan just undra, var hon
finns nu? Hon måste vara ungefär fyrtio år vid det här laget. Vilken fruktansvärd tanke!
Lucien kastade en blick på officeren och den unga flickan och sade: ”Une jeune fille honnête;
enfin, je dense.” Men han påstår, att det också finns gott om damer av det lätta gardet i
Moskva, fastän de inte äro byråskrivna. Atmosfären på National verkade betydligt
hemtrevligare än på Metropole.