Ryssland i krig - Marxistarkiv

17
Grekland liksom Jugoslavien inte längre representerat i Moskva, ehuru det är mycket möjligt,
att en förändring häri snart kommer att inträffa. Legationspersonalen utvisades som en gest av
goodwill mot Tyskland. Lozovskij, som med sitt lilla vita hakskägg påminner om en
fransman, var mycket älskvärd; han berättade för mig, att han har varit bosatt i Frankrike i
många år, och att han älskar och beundrar fransmännen för deras intelligens. ”Men de blevo
förrådda!” sade han. Det ligger verkligen något av vieux boulevardier över Lozovskij; jag
kunde mycket väl föreställa mig honom, smuttande på sin Pernod eller en café-creme på
Napolitains terrass, medan han diskuterade världsrevolutionen. Vid presskonferensen, som
ägde rum vid ett långt bord, täckt av en grön duk där glas och flaskor med mineralvatten och
lemonad voro framsatta, yttrade Lozovskij sig mycket förhoppningsfullt om allt; han framhöll
särskilt tyskarnas förluster i döda och sårade på sjuhundratusen man under de senaste fjorton
dagarna, men nekade att gå in på de ryska förlustsiffrorna: ”Det är svårt att göra en exakt
beräkning.”
Senare begav jag mig till pressrummet i Narkomindeln, vilket ligger i samma våning som
Palgunovs tjänsterum. Det är ett litet rum, försett med omaka, gammalmodiga möbler, som
antagligen stodo i hyresvåningarna, vilka en gång funnos i huset. Det fruktansvärt fula
skrivstället av alabaster härstammade antagligen från samma håll. På väggen hängde en karta
över U. S. A. (på vilken ortnamnen hade översatts till ryska och voro förvanskade till
oigenkännlighet) och en annan över Europa. Möjligheterna att skriva på maskin voro tämligen
begränsade. Egentligen är det förvånansvärt att det finns så få utländska journalister i Moskva.
Maurice Lovell, Cholerton och jag äro de enda engelska korrespondenterna här, och
amerikanarna representerades av tre eller fyra journalister, anställda vid olika nyhetsbyråer.
Henry Cassidy, som arbetar för Associated Press, har jag tidigare råkat i Paris. Han talar inte
ryska, men obekantskapen med språket är något, som aldrig tycks bekymra amerikanarna eller
hämma dem i deras arbete. Vidare finns det en japan här, som heter Hatanaka; och vid
Lozovskijs presskonferens voro många utländska journalister av ”kominterntypen”, som
någon uttryckte sig, närvarande, men de ha ingen beröring med oss. Den ena av dem är en ung
amerikanska, som visst heter Janet Weaver; vidare fanns där en gammal gosse med en
kolossal näsa vid namn Epstein, som skriver till den judiska pressen i New York, en storväxt
neger samt slutligen en spanjor, som skriver för några sydamerikanska tidningar och vars
ansikte genast föreföll mig bekant. Det visade sig, att det var Jesús Hernández, som var
undervisningsminister under Negrinministären och vilken jag hade träffat i Madrid år 1937.
Jag måste prata med honom någon gång. Jag kommer ihåg hur han den gången, när han
välkomnade Attlee och Baker till Madrid, en smula ironiskt talade om ”det aktiva sätt, på
vilket det engelska arbetarpartiet visar sin sympati för den spanska republiken”.
Det intresserade mig att höra, att Cassidy inte hade lämnat Paris förrän långt efter den tyska
ockupationen. Vi upplivade pariserminnen och under samtalets gång kommo vi naturligtvis in
på frågan om, hur många femtekolonnare det fanns bland de utländska journalisterna i Paris.
Cassidy ansåg, att jag ”överdrev en smula”. Den ena korpen hackar inte ut ögonen på den
andra.
I kväll har jag ätit middag på engelska legationen. Huset är utomordentligt vackert, särskilt
inredningen med den panelklädda matsalen, gobelängerna och de skinande parkettgolven. Och
utsikten från balkongen mot floden och Kreml är underbar! Huset tillhörde en gång i tiden
Charitonenko, en av Moskvas textil- eller sockerkungar — jag tror det var socker. Några av
de rika Moskvaköpmännen hade verkligen en utsökt god smak även beträffande möbler och
inredning. General Mason McFarlane var där; han var en smula ur humör, emedan han ännu