Ryssland i krig - Marxistarkiv

16
följa med till poliskommissarien. Vi hörsammade ödmjukt tillsägelsen och träffade
kommissarien i ett rum i krokanens bottenvåning. Någon hade hört oss tala franska eller
engelska och hade tydligen gjort anmälan. Kommissarien var mycket hövlig och tydligen
mycket imponerad av min laissez-passer, som var undertecknad av Maiskij. Man sade oss, att
vi kunde gå. I allmänhet tycker jag inte om dylika intermezzon, men i detta fall var det ett
bevis på, att man håller ögonen öppna på en plats som denna, ty Moskva-Volgakanalen har
utan tvivel strategisk betydelse, och det är klokast att se till, att inga icke-önskvärda personer
stryka omkring i trakten.
Måndagen den 7 juli.
Jag började dagen med att göra ett besök i Narkomindeln, kommissariatet för utrikes ärenden.
Jag hade ännu inte fått mitt legitimationskort som journalist, varför det var ganska besvärligt
att slippa in. Av Lovell hade jag redan hört, att Palgunov var chef för pressavdelningen, och
underrättelsen gladde mig mycket, då jag hade känt Palgunov ganska bra, när han vistades i
Paris som Tass' korrespondent. Han är sig tämligen lik; hans babyansikte har kanske blivit en
smula rundare och hans yviga man en smula längre, och han är fortfarande lika närsynt som
alltid och måste hålla alla papper tätt intill näsan för att kunna läsa dem. Han tog emot mig
mycket vänligt och vi upplivade gamla minnen från Paris. Han sade också: ”Ni gick ju i
Reformationsskolan, när ni bodde i Leningrad före revolutionen — jag tycker mig minnas, att
ni nämnde det en gång i Paris.” — ”Det är mycket möjligt, att jag nämnde det, men jag måste
säga, att ni har ett utomordentligt gott minne, Nikolaj Grigorjevitch.” Mitt svar kom honom
att skratta. Jag tror inte, att det är något ont i Palgunov. Jag blev också presenterad för censorerna.
Den ena av dem, Anurov, är en jovialisk herre, inte det minsta lik den tillknäppta
byråkrat jag väntat mig få se; den andre, Kojemiakov, är en av de vackraste unga män jag
någonsin sett — men jag misstänker, att han är järnhård. Jag undrar just, hur vi två komma att
samsas.
Narkomindeln är inhyst i ett byggnadskomplex från tiden före kriget, försett med en stor gård
i mitten. Där ha de ställt upp en staty av Vorovskij: ”Mördad i Lausanne av vitgardister år
1923.” Huset verkar dammigt och dystert; upp till pressavdelningen, som är belägen i femte
våningen, går en hiss, men man kan inte begagna den för att åka ned, och vaktposten framför
porten granskar ens papper mycket noga, innan man slipper in eller ut. Ogpun — numera
kallad N. K. V. D. — har sitt högkvarter mitt emot på Dzerjinskajagatan (som förut hette
Lubianka) i ett stort nytt hus, uppfört i en stil påminnande om Mendelssohns Columbushaus
på Potsdamer Platz i Berlin.
Nu, när jag har flyttat in i den av Reuter förhyrda våningen — eller rättare sagt i Lovells
arbetsrum, där jag sover på en divan — äta vi vanligen lunch hemma. Katja hade åstadkommit
en läcker stekt kyckling och en fruktsallad. Lovell berättade, att hon häromdagen uttryckte sin
stora glädje över, att ett tyskt flygplan hade blivit nedskjutet av ryssarna i närheten av Moskva;
men jag undrar, hur det egentligen förhåller sig med den saken. De där volgatyskarna tala
en mycket egendomlig tyska, men emedan de tala ett s. k. europeiskt språk, ha de lyckats
lägga beslag på nästan alla platser som hembiträden hos utlänningarna i Moskva.
Senare på dagen gingo vi till Lozovskijs presskonferens. Han håller tre konferenser i veckan,
och pressen fäster stor vikt vid dem. Lozovskij är vice-kommissarie för utrikes ärenden och
biträdande chef för den sovjetryska informationsbyrån, och han håller sina sammankomster i
en liten gammalmodig osobniak — en privatvilla av det slag, som de rika köpmännen i
Moskva förr brukade bygga åt sig. Den är byggd i empire, och fönstren i ett av rummen vetta
mot en trädgård. Till för kort tid sedan var den grekiska legationen inhyst där, men nu är