Ryssland i krig - Marxistarkiv

15
intagen de mäns plats, som nu tjänstgöra i armén! Det trängdes en massa folk kring ett
bokstånd. En gammal kvinna sålde en ny upplaga av Lermontovs skrifter, och ett tjockt band
av Sholochovs Don — fjorton rubel — och högar av broschyrer om kriget, som alla voro
mycket billiga och endast kostade fem eller tio kopek, bland dem Emelian Jaroslavskijs
broschyr om Det Andra Fosterländska Kriget. På flera hus fanns första sidan av Pravda eller
Izvestia av den 31 juli med Stalins tal och porträtt uppklistrad, och överallt stodo människor
och läste om det. Det är otvivelaktigt ett mycket betydelsefullt tal, som ger folket rent besked.
Denna heta sommarförmiddag gjorde vattenkioskerna goda affärer. Ett glas sodavatten med
äkta fruktsaft kostar tjugo kopek, och med syntetisk saft trettiofem kopek. Det finns
människor, som fortfarande föredraga det senare slaget. Det får väl anses som en tribut till
forskning och framsteg, antar jag. Jag kom att tänka på en lemonadflaska, som jag såg i
Warszawa för några år sedan, och som garanterades innehålla ”äkta konstgjord fruktsaft”.
Religionen i Ryssland befinner sig just nu i ett egendomligt läge. De flesta kyrkor, jag
passerade i går, användas som magasin, och det verkar inte, som om många människor skulle
gå i kyrkan om söndagarna. Men Lovell påstår, att tjugofem eller trettio kyrkor i Moskva
fortfarande äro öppna; man måste bara hitta dit. De göra inget väsen av sig.
I går, när jag var uppe på kontoret, tittade jag i det senaste numret av Bezbozhnik, ”De Gudlösas
Tidning”. Hela innehållet utgjordes av harmsna protester mot förföljelsen av den protestantiska
och den katolska kyrkan i Tyskland! Det fanns flera långa artiklar, som berörde den
saken. Synbarligen söker Stalin verka för en sammansvetsning av det ryska folket, och den
anti-religiösa propagandan är en av de företeelser, som försvann när detta krig bröt ut. Men
Bezbozhniks omkastning är onekligen en smula väl iögonenfallande.
En av de amerikanska kollegerna berättade i dag för mig om en intervju han för några dagar
sedan hade med metropoliten för den Nya Kyrkan. Metropoliten såg ut som en gammal räv,
men talade mycket vältaligt och synbarligen också med stor övertygelse om det ryska fosterlandet,
Alexander Nevskij, Rysslands stora nationella traditioner och den allmänna anslutningen
till sovjetregimen. Han har stora inkomster från de rättrogna, betalar höga skatter och
bebor en bekväm våning; på hans dörrskylt står ”Professor Så och Så”, och han är ägare till
några utsökta Murillos, men det är mycket möjligt, att han inte har reda på deras värde, ty de
hänga sida vid sida med några dåliga nakenmålningar från tiden kring sekelskiftet.
Jag hade bestämt mig för att taga det lugnt denna första söndag i Moskva och att uppskjuta
mina officiella visiter till i dag. Lovell, Lucien och jag foro till Chimki i Henry Shapiros bil.
Shapiro är United Press' korrespondent; han är mycket intelligent och en riktig arbetsmyra.
Vi körde längs en bred aveny, Leningradchaussén, där nya huskomplex omväxla med låga
trähus med vindskupor — återstoden av en liten förstad från tiden före kriget. Chimki är ett
omtyckt badställe, beläget några kilometer utanför staden. I går var det emellertid ganska
folktomt därute. Där finns ett torn, som inte alls passar in i sceneriet, med kolonnader i två
våningar. Det ser ut som en krokan. Tornet byggdes år 1837 till minne av öppnandet av
Moskva-Volgakanalen, som börjar just på denna plats. Det finns badhytter på stranden, men
man får endast använda dem för att kläda av och på sig, och på dörrarna står ett anslag:
”Endast fem minuter.” Hytterna kunna inte låsas, och medan man badar måste man hålla ett
öga på sina kläder, som man lägger på stranden. Herr- och dambadet äro skilda, och badbyxor
obligatoriska. Det var behagligt varmt i vattnet. En mängd små proletärpojkar plaskade
omkring, och en av dem hade sin armbandsklocka på sig i vattnet. Jag sade åt honom, att han
skulle taga av den; de andra började skratta och sade, att det bara var ett leksaksur. Vi hade
knappast hunnit kläda på oss igen förrän en milisman kom fram till oss och sade till oss att