Ryssland i krig - Marxistarkiv

145
Den ”mystiska” slaviska själen ... Jag antar att något dylikt verkligen existerar. Det finns
inåtvända, ”morbida” författare i Ryssland liksom i England. Ryssarna ha sin pinade,
sanningssökande Dostojevskij, men de ha även Pusjkin, vars uttryckssätt kan liknas vid
Haydns musik. Det finns också helt vardagliga människor i Ryssland, som reagera på ett
normalt, mänskligt sätt, när det gäller kärlek, fosterlandet och livets små banaliteter.
Tungsinthet är icke något speciellt ryskt karaktärsdrag.
Men det lönar sig icke att resonera med dem, som fått för sig, att ryssarna äro ”underliga”.
Har någon av de personer jag omnämnt i min dagbok något särskilt mystiskt över sig? Eller,
för att hålla oss på en högre nivå: göra personerna i ryska romaner — jag undantar de
karaktärer, som tecknats av Dostojevskij, emedan denne, liksom engelsmännen James Joyce
och D. H. Lawrence, icke är realist utan symbolist — teaterpjäser och filmer ett mystiskt och
svårförståeligt intryck? Är det hjältemod de ryska soldaterna ådagalägga i kriget något
ofattbart? Den som hyser några tvivel i det avseendet bör läsa kapitlet om slaget vid
Schöngraben i Krig och fred.
Vad jag vill komma till är, att det ej föreligger några hinder, grundade på olikheter i läggning
och temperament, för en engelsk-rysk samverkan efter krigets slut. Detta är ytterst viktigt, ty
om allt går lyckligt, äro Storbritannien och Ryssland de två stormakter,. som komma att spela
de avgörande rollerna vid Europas återuppbyggande.
Ryssland kommer vid krigets slut att vara ett utpinat och förhärjat land. Det kommer mer än
någonsin att vara upptaget av att återuppbygga sina städer och industrier och att skapa ett
verkligt välstånd för sitt folk. Säkerligen kommer det att dröja tjugofem eller trettio år, innan
det kommer därhän. Och ryssarna komma ej att hysa en tanke på en världsrevolution — det ha
de ej gjort på åratal. Men Ryssland kommer att kräva trygghet. Och efter fiaskot med den
franska garantien till Tjeckoslovakiet och den engelska garantien till Polen och Rumänien
låge det nära till hands att Ryssland toge hand om östra Europas trygghet. Under det nu
pågående kriget ha vänskapsbanden mellan de slaviska folken knutits allt fastare. De mindre
av de slaviska folken komma att, med bibehållande av sitt nationella oberoende, bilda ett
trygghetsblock, som stöder sig på Ryssland. I västra Europa kan ett annat trygghetsblock
bildas, som stöder sig på England och ett återuppståndet Frankrike, och vilket intimt samarbetar
med det östra blocket. Efter en lång period av andligt tillfrisknande kanske även
Tyskland kan bli en nyttig medlem av det europeiska samhället. Men man får ej taga några
risker i förtid, och artikel 8 av den Churchill-Rooseveltska Atlantdeklarationen måste förbliva
i kraft, till dess slaverna — vilka känna tyskarna bättre än andra — ära övertygade om, att en
ny tingens ordning verkligen kan genomföras.
Jag är övertygad om, att Ryssland, om ett närmande till England kommer till stånd, blir allt
mera demokratiskt och europeiserat.
Detta är med all säkerhet också ryska folkets önskningar; uttrycket ”ociviliserad” innebär
redan nu en förolämpning i Ryssland, och ryssarna komma att fordra, att Stalinkonstitutionen
tillämpas i hela sin omfattning, så snart fredliga förhållanden tillstädja det. I England orientera
vi oss oavbrutet mot socialismen i detta ords vidsträcktare bemärkelse — mot ett samhällsskick,
som tillåter människoanden att vara fri och skyddar kroppen mot krig och nöd.
Det är ännu för tidigt att tala om Amerikas insats i detta krig. Allt beror på, i vilken utsträckning
den Rooseveltska andan sprider sig — och kommer att bli bestående. Om Amerika efter
kriget samarbetar med Europa på alla områden, bli kanske de kommande hundra åren
civilisationens och mänsklighetens guldålder. Men sjunker Amerika tillbaka i isolationism