Ryssland i krig - Marxistarkiv

144
Den 7 januari 1942.
Vad kan jag väl i närvarande stund säga om de engelsk-ryska förbindelsernas framtid — ett
ämne, som i hög grad upptog mina tankar under den tid jag vistades i Moskva. Läsaren har
kanske lagt märke till, att under dessa månader ryssarnas inställning gentemot England och de
engelsmän, som befunno sig i Moskva, förändrades till det bättre och att den misstro, som till
en början förefanns å ömse sidor, så småningom försvann.
Förhållandet mellan England och Ryssland har i åratal varit spänt; det vore tragiskt om efter
det nuvarande vapenbrödraskapet nya konflikter skulle uppstå mellan dessa båda nationer; de
ha alla skäl att sätta värde på varandra och att efter kriget förena sina krafter i en ansträngning
att säkerställa en bestående fred och välståndet i världen. En viktig psykologisk förutsättning
förefinnes redan för ett fruktbärande engelskt-ryskt samarbete efter kriget — den ömsesidiga
respekt, som de två folken hysa för varandra.
Jag minns en stjärnklar kväll strax efter min återkomst, då jag åkte hem i droskbil. ”För ett år
sedan skulle de inte ha lämnat oss i fred en sådan här natt”, anmärkte jag till chauffören. ”,jag
fruktar, att vi inte kommer att bli utsatta för några luftanfall mer”, svarade han. ”Nu blir det
ryssarnas tur att ta emot dem. Vi borde bomba Berlin varenda natt — men inte ett skapande
grand blir gjort.”
Mannen var orättvis, men han kunde ju inte veta, att samma natt våra flygare skulle komma
att förlora trettioåtta flygplan i Tyskland. De våra hade inte på många nätter varit där. Men jag
kan mycket väl förstå hans känslor. Han visste att nu var Rostov i stället för Peckham målet
för fiendens bomber — Moskva i stället för Bermondsey och Leningrad i stället för Liverpool.
Och han hade en känsla av, att vi borde fortsätta att utmana tyskarna, till dess de drogo bort en
del av sina flygplan från den ryska fronten...
Ryssarna började även efter en tid förstå, vad det engelska folket hade uträttat under dessa två
år, som kriget hade varat, och under vilka den ryska pressen och radion hade nämnt mycket
litet eller ingenting alls om Englands krigsansträngningar. I Moskva tillät man mig ej endast
att skriva i pressen om Churchills England, utan man uppmanade mig direkt därtill. Detta var
något alldeles nytt för ryssarna. Få engelsmän ha en stor rysk bekantskapskrets, och ännu färre
ryssar ha kommit i närmare beröring med engelsmän. Språket utgör ett hinder, och man får ej
heller glömma de många åren av ömsesidig ”isolationism”. Och likväl stå engelsmännen,
såsom sir Bernard Pares med all rätt framhållit i sin lilla utmärkta bok om Ryssland, såväl i
intellektuellt som i känslohänseende ryssarna och slaverna i allmänhet närmare än de stå
germanerna eller de romanska folken. Såsom sir Bernard Pares påpekar, finns det en ytterst
viktig likhet mellan det ryska och det engelska kynnet — nämligen sinne för humor — i
allmänhet det slag av humor, som gärna använder för svaga ord. Både Tjechovs milda,
Dostojevskijs bistra samt Gogols bitande och ofta bisarra humor är i högsta grad fattbar för
det engelska intellektet. Jag har alltid haft det intrycket, att engelska översättare av ryska
böcker skulle ha gjort dessa ännu mera populära, om de hade försökt att närmare ansluta sig
till det ryska uttryckssättet (och den ryska språkformen låter sig mycket bra översättas av
någon, som tillräckligt bra behärskar det engelska uttryckssättet), och om de hade förenklat
förnamnen och patronymerna, som förläna en exotisk anstrykning åt helt vanliga ryska
personer. Ryssen reagerar på samma sätt som engelsmannen, känner på samma sätt som
engelsmannen. Jag har alltid ansett det betecknande, att Tjajkovskij, som i sin musik bäst
uttryckte ”vanliga” ryska känslor, alltid har varit så populär i England och så litet populär i
Frankrike och Tyskland.