Ryssland i krig - Marxistarkiv

143
Ryssland. Om tyskarna för andra gången misslyckas med att hemföra den avgörande segern i
Ryssland, betyder detta, att kriget är slut inom sex månader eller om högst ett år, som Stalin
yttrade i sitt realistiska tal den 6 november. Om Ryssland trots allt besegras under år 1942,
skulle Hitler fortfarande ha stora utsikter att vinna kriget. Det enda, som då skulle kunna
förhindra hans seger vore, att en stor engelsk-amerikansk expeditionskår landstege på
kontinenten. England och Amerika skulle bespara sig tre eller kanske fem års krig och rädda
miljoner människors liv, om de hjälpte ryssarna att under 1942 vinna landkriget mot
Tyskland. Det är icke bra, när man hör ryssarna säga det Jaroslavskij redan har yttrat,
nämligen att ”Sovjetunionen redan i fem och en halv månader har bekämpat den tyska
krigsmaskinen utan någon som helst hjälp utifrån”.
Detta överensstämmer ej helt med sanningen, men yttrandet avspeglar en viss känsla av
otålighet hos ryssarna, som kommer att växa, om vi ej äro försiktiga. Samtidigt som vi skicka
Ryssland direkt hjälp i största möjliga omfattning böra vi, i väntan på en invasion på
kontinenten västerifrån, åtminstone hålla den tyska kusten i väster i ett ständigt alarmtillstånd.
Vad Japan beträffar, så äro ryssarna för närvarande redan fullt sysselsatta. De — och det
samma gäller även om oss — skulle vinna föga på att förklara japanerna krig, såvida icke de
värdefulla sibiriska baserna mot Japan kunna utnyttjas — ej av de relativt fåtaliga luftstridskrafterna
i fjärran östern utan av en stor armada av amerikanska bombplan. Tyskland är den
verklige fienden; och det är meningslöst att bombardera Tokio, såvida staden ej helt kan
förintas.
Ryssland har bringat större offer än någon annan nation under sin kamp mot Hitler — det har
ej blott offrat otaliga soldaters utan även många civilas liv. Den ”brända jordens” politik, som
Stalin förkunnade i sitt tal den 3 juli, är en heroisk men hänsynslös politik; den har ej blott
inneburit förstörandet av exempelvis Dnjeprdammen, som hade kostat tio års intensivt arbete
och var en av de största skapelserna i våra dagars Ryssland, utan den har även fört med sig, att
förefintliga skördar och förråd av livsmedel och bränsle ha förstörts för att de ej skulle falla i
fiendens händer. Den kvarlämnade befolkningen är följaktligen dömd till månader, ja, kanske
år av umbäranden och måhända även hungersnöd. Det var ett bittert offer, som regeringen
ansåg ofrånkomligt. Utan tvivel kommer största delen av befolkningen att hålla sig vid liv
med tillhjälp av förråd, som gömts undan i byarna, till dess befrielsens timme slår, men i de av
tyskarna besatta städerna är läget tragiskt. Den ryska regeringen, som förutsåg ett långt krig,
vidtog även den åtgärden att låta föra bort alla traktorer från Ukraina för att förhindra en
odling av säd i stor skala under det kommande året, vilket i hög grad skulle ha stärkt tyskarnas
krigskapacitet. Flera gånger såg jag hundratals traktorer rulla fram genom Moskvas gator.
Genom att återgå till primitiva jordbruksmetoder torde Ukrainas lantbefolkning bli i stånd att
producera nog för att hålla sig själva vid liv; och den blir troligen ej störd i onödan av de tyska
trupperna, vilka helst ej avlägsna sig från de väl bevakade huvudvägarna i de ockuperade
områdena. Men även om lantbefolkningen hade traktorerna kvar, skulle tyskarna i varje fall
knappast ha råd att offra något av sin dyrbara bensin på det ukrainska jordbruket.
Rysslands offerpolitik betecknas av tyskarna som ”djävulsk”. För att förse sina arméer med
livsförnödenheter nödgas de forsla fram nästan alla förråd från sina avlägsna baser.
Hur olika förhöll det sig ej i Frankrike, där de tyska stridsvagnarna i vilken by som helst
kunde fylla på bensin vid platsens bensinpump, och soldaterna kunde proppa sig fulla med
fransk mat! Men en dylik politik har också sina återverkningar på den befolkning, som stannat
kvar. Och vilka fruktansvärda offer har månne år 1942 ännu i beredskap?