Ryssland i krig - Marxistarkiv

142
oljefält, som tyskarna ovillkorligen behöva för ett stort nytt fälttåg under år 1942, långt utom
räckhåll för dem.
På den norra fronten såg det under augusti och september månader lika hotande ut. Tyskarna
nådde nästan fram till Leningrads utkanter och östersjöflottan löpte fara att råka i en fälla. Om
Leningrad skulle falla — i Moskva hade man trots allt en känsla av, att detta icke skulle
inträffa skulle ofantliga tyska truppstyrkor bli fria, som kunde sättas in på de centrala och
södra fronterna. Det var antagligen Leningrads hjältemodiga motstånd, som räddade Moskva
och Kaukasus. Leningrads sega motstånd och den i rätta ögonblicket påbörjade motoffensiven
vid Rostov hindrade Hitler från att, som han alltid föredrar, ”göra en sak i taget”, det vill säga
samla alla sina styrkor vid Moskva. Ryssarna visade sig även vara i stånd att utveckla en
aktningsvärd rörlighet trots stora svårigheter. Tyska trupper avskuro exempelvis några av
Rysslands viktigaste järnvägslinjer. Vid ett tillfälle 'hade Moskva blott tre huvudlinjer till sitt
förfogande; järnvägslinjen till Leningrad och – vilket var ännu värre — förbindelsen med
Rostov voro avbrutna. Det ryska transportväsendet, som enligt utländska experters
förutsägelser mycket snart skulle bryta samman under krigets påfrestningar, har ej satts ur
funktion ens efter sex månader.
Förlusten av största delen av Ukraina, Krim och den stora industristaden Brjansk äro hårda
slag, som komma att inverka menligt på Rysslands krigspotential även i fortsättningen. Det är
visserligen sant att landet — i motsats till den allmänt utbredda uppfattningen — ej är
beroende av Ukraina för sin försörjning. Ukraina producerar sextio procent av allt socker i U.
S. S. R., men endast tjugotre procent av all spannmål, och med en befolkning, som utgör en
femtedel av hela landets, har Ukraina blott ett ringa överskott att avstå. De stora åkerbruksdistrikten
ha förskjutits långt österut, till områdena kring Kuban och Volga, till Sibirien och
Centralasien. De kännbaraste förlusterna i Ukraina, Krim och de ockuperade delarna av det
centrala Ryssland är förlusten av de stora industricentra Krivoj Rog, Dnjepropetrovsk,
Brjansk m. fl. Ryssarna påstå sig ha flyttat en stor del av sina fabriker till Ural, där sovjetregeringen
med tanke på en eventuell invasion redan har byggt upp en mycket omfattande
industri, som representerar trettio procent av hela produktionen. Denna förflyttning är en av
ljuspunkterna i den nuvarande situationen och ger ett nytt bevis på det ryska transportväsendets
prestationsförmåga. Enligt uppgifter i den sovjetryska pressen erfordras ej mindre
än sjutusen godsvagnar för att förflytta en stor fabrik. En del av industrierna i Moskva och
andra områden, som hotades av den ”avgörande” tyska framstöten i oktober och november, ha
likaledes flyttats österut. Den ryska industrin utgör således alltjämt en viktig faktor, och det är
särskilt uppmuntrande, att flygmaskinstillverkningen blivit jämförelsevis litet berörd av
industrins sensationella ”utvandring” under hösten. Men det kommer att taga tid innan den
ryska industrin åter kan arbeta för fullt; det kommer knappast att kunna ske före våren. Och
ehuru tyskarna för ögonblicket frysande och modlösa retirera över de snöhöljda ryska
vidderna, är Tysklands industriella kapacitet betydligt större än Rysslands, och det finns skäl
att tro, att Hitler kommer att sätta in all den kraft, som finns kvar i Tyskland, i en ny
våroffensiv mot Ryssland.
Ryssland utkämpar den avgörande striden mot den enda axelmakten, som verkligen betyder
något. När Tyskland en gång har blivit besegrat, komma varken Italien eller Japan längre att
spela någon roll. Ty japanernas största hjälp till Tyskland består i, att de ha stängt Vladivostok
för de amerikanska leveranserna; Amerika måste nu finna andra vägar för sina sändningar av
tanks och flygplan till Ryssland.
Tyskland är i lika hög grad fienden nummer 1 för Amerika som för Storbritannien och