Ryssland i krig - Marxistarkiv

141
flygplan. Kort efteråt försökte tyskarna göra gällande, att hela det ryska flyget hade tillintetgjorts.
Men nya flygplan, nya tanks, nya flygare och nya trupper döko alltjämt upp — ur röda
arméns reserver, vilkas omfattning Hitler fullständigt hade underskattat, och från industrianläggningarna
i Ural, Moskva, Leningrad och Ukraina.
Under dessa krigets två första månader ledo ryssarna oerhörda förluster i människor och
materiel, men deras industriella kapacitet minskades ej. Hitler hoppades i juli månad kunna
rikta ett avgörande slag mot ryssarna genom att intaga Moskva. Den 13 juli skulle tyskarna
enligt det uppgjorda programmet tåga in i Moskva. Men – för första gången sedan de tyska
blixtangreppen blev den tyska armadan av tanks och störtbombplan hejdad — av ryska tanks
och kanoner, av ”Stalins falkar” och det oöverträffliga ryska infanteriet, som lägger ned hela
sin själ i striden, även om det ej har betäckning av mekaniserade styrkor och skyddas av
störtbomb plan. Det var lätt nog för tyskarna i Belgien och Frankrike, där fienden ingenstädes
samlade sig till ett verkligt kraftigt motstånd. Smolensk blev det största bakslaget för
tyskarna. De hade hoppats intaga Moskva och att ”faktiskt” göra slut på kriget genom att
spränga de ryska styrkorna i tre eller fyra grupper och tillintetgöra dem var för sig. Ty på en
viktig punkt voro tyskarna utan tvivel ryssarna överlägsna — nämligen i rörlighet. De
förfogade över ett betydligt större antal mekaniserade styrkor än ryssarna, och deras
järnvägstransporter voro mästerligt organiserade. Den av hundratusen ingenjörer och arbetare
bestående Todtorganisationen och de på platsen uppbådade tvångsarbetsbataljonerna voro till
ovärderlig hjälp för den tyska armén och ökade dess rörlighet i oroväckande grad. De tyska
ingenjörtrupperna ändrade med förvånansvärd hastighet spårvidden på de ryska
järnvägslinjerna så att den lämpade sig för deras egna godsvagnar och lokomotiv, och häri
ligger antagligen den egentliga förklaringen till att tyskarna under augusti och september voro
i stånd att så snabbt fullfölja framryckningen tvärs över Ukraina. De tyska ingenjörtrupperna
voro även till ovärderlig hjälp vid den svåra uppgiften att föra trupperna över de breda ryska
floderna, exempelvis Dnjepr.
Augusti och september: Moskva befann sig ej längre i omedelbar fara, men i stort sett voro
nyheterna från fronten under dessa två månader mycket mera nedslående än under de första
sex veckorna. Tyskarna svepte fram över Ukraina. Nu intogo de ej längre områden, som
nyligen hade införlivats med Ryssland, utan åderläto själva Ryssland på dess hjärteblod. Det
var ett hårt slag för alla ryssar, när Kiev, ”de ryska städernas moder”, föll efter sex veckors
hjältemodigt motstånd. De stora sockerbetsfälten, som frambringa sextio procent av den ryska
sockerskörden, gingo förlorade, och likaså de bördigaste vetedistrikten. Därpå gingo de stora
industriområdena i Dnjeprkröken förlorade, och med en kraftig framstöt trängde tyskarna in i
industriområdet vid Don, besatte Krim, och intogo den viktiga industristaden Harkov samt
Rostov. Liksom Kiev höll även Odessa ut i många veckor, men gick slutligen förlorat. Staden
hade för en tid spelat samma roll som Tobruk; dess försvarare hade gått illa åt de olycksaliga
rumänerna; men slutligen övergåvo ryssarna Odessa och en stor del av stadens trupper förflyttades
till Sevastopol.
Fälttåget i Ukraina hade tydligt ådagalagt, att tyskarna voro överlägsna i fråga om utrustning
på denna del av fronten. Förlusten av Perekopnäset innebar ett nederlag för en rysk armé, som
befann sig i särskilt fördelaktiga ställningar. Och dock var intagandet av Krim, som tog någon
tid i anspråk, kanske en lycka för ryssarna. Om tyskarna hade tågat förbi Krim och över
Rostov hade trängt fram till Kuban och Kaukasus, innan ryssarna voro redo för sin briljanta
motoffensiv vid Rostov under en ny anförare, marskalk Timosjenko, skulle utsikterna i söder
ha tett sig betydligt mörkare än de göra i dag. I närvarande stund befinner sig Baku med sina