Ryssland i krig - Marxistarkiv

140
överlägsen både till antalet och i fråga om krigsmateriel.”
Varken Moskva, Leningrad eller Donetsbäckenet befinna sig i tyskarnas händer. Det
nazistiska Tysklands övermodiga och självsäkra trupper draga sig tillbaka från Moskva,
Tischvin och Taganrog — nästan utefter hela fronten. Ännu är det ej fråga om en vild flykt
jämförlig med ”den stora arméns” återtåg år 1812, men det är ett av de största nederlag Hitlers
oövervinnliga armé hitintills har lidit. Klin, Kalinin och hela Tulaområdet ha utrymts, och
därvid ödelade tyskarna Tolstojs hem Jasnaja Poljana och klostret Nya Jerusalem i Istra ..
I nära två månader hängde Moskvas öde på ett hår. Stalin och många med honom trodde in i
det sista icke, att det skulle falla, fastän det fanns dagar, då tyskarna påstodo sig kunna ”se
Kremls kupoler genom en skarp fältkikare”. Så nära, och dock så fjärran!
Ryssarnas seger vid Moskva är den största segern över tyskarna i detta krig; kanske — jag
säger med avsikt icke mer än kanske — betyder den början till slutet för Hitler. Hitler försöker
ingiva tyskarna den lugnande föreställningen, att Japan i hög grad kommer att stärka axeln.
Men varje tysk, som läser detta, kan ej undgå att tänka på, att Japan genom sitt inträde i kriget
även har dragit in Amerika däri. Visserligen ha japanerna intagit Hongkong och landsatt
trupper på de Ostindiska öarna, men å andra sidan måste man räkna med de stora industriella
möjligheter över vilka Amerika, som mot sin vilja dragits in i detta krig, men kanske därför är
desto mer stridsberett, förfogar.
Tyskarna frysa ihjäl på norra och mellersta Rysslands oändliga snöhöljda vidder. Tåglaster av
tyskar, som fått svåra frostskador, transporteras till lasaretten i Warszawa.
Kläder av ersättningsmaterial skydda ej tillräckligt mot den ryska vinterkylan. Kanske detta
till en del är den engelska flottans förtjänst; hade den ej under de gångna två åren upprätthållit
blockaden, skulle tyskarna antagligen ha haft rikliga förråd av ylletyger för att bekläda sina
”miljoner soldater”. Det är ingenting att förundra sig över, om de tyska soldater, som ha tagits
till fånga av ryssarna, bittert beklaga sig över att deras ledare har lämnat dem i sticket.
Jag kan förstå, att ryssarna glädja sig vid tanken på de vedermödor, som deras fiender få utstå.
Man får icke glömma de lidanden, som de ryska soldaterna och miljoner människor i Europa
måste uthärda. Leningrads och Sevastopols heroiska invånare lida fortfarande nöd på grund av
Hitlers aspirationer. Den gamla blinda kvinnan i Ustinova är fortfarande vansinnig — om hon
ej har dött av svält och umbäranden sedan tyskarna återtogo den lilla byn i oktober ... Men
tyskarna kämpade i två månader förgäves mot Moskvas befästningar och mattade ut sig,
medan ryssarna under tiden fingo fram nya, motståndskraftiga trupper — och så började det
tyska återtåget. Ett nytt 18 la — men med en viss skillnad. Man måste se verkligheten i
ögonen.
När jag läser igenom min dagbok, vars kärna kom till under de fyra månader jag vistades i
Moskva, undrar jag ibland, hur det kom sig, att jag aldrig förlorade tron på Rysslands slutliga
seger. Var det anblicken av det ryska folket och intrycket av dess egen, fasta tillförsikt, som
inverkade på mig? Ty nyheterna från fronten voro under dessa krigets fyra första månader
nästan undantagslöst dåliga.
De första två månaderna voro kanske mindre oroande. Ryssarna ledo svåra förluster, såväl i
manskap som med avseende på utrustning och landområden. Under de första veckorna av
kriget intogo tyskarna ett område, som i omfång motsvarade hela Frankrikes areal.
Östra Polen, Litauen, Lettland samt delar av Estland och Vitryssland gingo på kort tid
förlorade. Vid det överraskande anfallet den 22 juni förlorade ryssarna närmare tusen