Ryssland i krig - Marxistarkiv

13
som vi skulle sätta oss till lunchen, gick flyglarm, och vi sågo kvinnor och barn och även
några män springa till skyddsrummen; på ett ögonblick var gatan folktom med undantag av ett
par soldater och milismän med röd-blåa mössor. Lovell berättade, att vid flyglarm alla
människor tvingades att gå ned i skyddsrummen, fastän hittills inte en enda bomb hade fällts
över Moskva. Han trodde, att flyglarm ibland gavs som en övning, så att befolkningen skulle
lära sig vad den skulle göra, om det verkligen en gång blev allvar. Efter lunchen kom Lucien
P., en lång, jovialisk fransman med ett runt barnansikte och hornbågade glasögon. Han hade
vistats i Moskva några år som Havas' korrespondent, men hade nu övergått till de Fria Fransmännen
efter en crise de conscience. Han påstod, att Vichylegationen med sin ambassadör,
Gaston Bergery skulle bli tvungen att lämna Ryssland. Lovell hade vänligheten att föreslå, att
jag skulle flytta över mina tillhörigheter från Hotel Metropole — även med risk för att Katja,
den volgatyska hushållerskan, skulle få slag. På kvällen uppsökte vi Cholerton vid Daily
Telegraph. Han verkar som en gammaldags rysk lärd med sitt lilla svarta skägg och sitt
översvallande sätt; och fastän han den kvällen var ovettig mot allt och alla, kunde jag märka,
att han uppriktigt älskar Ryssland. Jag gav honom mitt introduktionsbrev från Hadley vid
Sunday Times. Cholertons våning, belägen högst uppe i ett femvåningshus, var så grundligt
mörklagd och belysningen så svag, att jag endast fick en mycket oklar föreställning om, hur
där egentligen såg ut. Men det fanns massor av böcker i rummen, och det verkade, som om
han hade bott där länge.
Vi åkte tillbaka genom Moskvas fullständigt mörklagda gator, och Lovell satte av mig vid
Hotell Metropole. Där upptäckte jag, att de tre engelska officersaspiranterna, som hade anlänt
på morgonen, bland dem den unge mannen, som talade ryska ”perfekt” (han heter förresten
Nares) också bodde på hotellet. Jag gick upp på deras rum. De voro fortfarande upprörda över
det obehagliga äventyr de råkat ut för på morgonen. Från flygplatsen hade de åkt in till
Moskva med en lastbil, som även förde med sig delegationens bagage. Men i ett gathörn
hejdades de av en polis, och en folkmassa, som inte kände till de engelska uniformerna,
samlades kring bilen. Någon råkade säga: ”Fallskärmshoppare”, och folkmassan blev högljudd
och aggressiv. Slutet på visan blev, att officersaspiranterna fingo följa med till
polisstationen, där de blevo kvarhållna till dess de genom ambassadens försorg blevo släppta.
Tydligen äro ryssarna, som i åratal knappast haft någon kontakt med utlandet, sjukligt
misstänksamma mot allt utländskt. Och lille Nares sade, att det faktum att han talade ryska
skapligt (han sade inte längre ”perfekt”), bara hade gjort situationen värre .. .
Den där historien kunde ju inte precis kallas en lycklig avslutning på min första dag i Moskva.
Men dagens händelser voro ännu icke till ända. Jag gick till sängs, trött och på dåligt humör.
Knappt hade jag hunnit släcka det svaga ljuset på nattduksbordet, förrän flyglarm gavs. Några
ögonblick senare bultade den gamle nattvakten på alla dörrar, inklusive min, medan han
ropade: ”Treyoga, trevoga!” — ”Begiv er ner i skyddsrummet!” Jag svarade något
obegripligt, och han gick sin väg och störde mig icke vidare. Jag kunde inte höra något ljud
utom brådskande steg i korridoren och bullret från bilar, som i rasande fart körde förbi på
gatan. Jag vek undan en flik av mörkläggningsgardinen och såg ut på den stora, öppna platsen
framför hotellet. Den låg fullständigt folktom. Ingenting hände, och jag gick åter till sängs och
somnade.
Söndagen den 6 juli.
Den andra dagen av min vistelse i Moskva var betydligt trevligare än den första. Först och
främst var jag glad över att få lämna Metropole. Lovell hade sagt, att han skulle komma och
hämta mig klockan tio. Innan han anlände begav jag mig, sedan jag betalat min hotellräkning,