Ryssland i krig - Marxistarkiv

More documents

Recommendations

Info

137 att skriva sagor för skeppsläkarens två små döttrar. En av sagorna hette ”Den svarta skalbaggen”. Han skrev dem på sin skrivmaskin och häftade ihop bladen med blåa sidenband. Detta fartyg hade varit med om en hel del sedan krigsutbrottet. Besättningen har ”varit i selen” nästan utan avbrott sedan den 31 september 1939. För fem eller sex månader sedan hade den haft en veckas ledighet i Skottland, och alla talade ännu om de dagar de hade tillbringat i Greenock och Glasgow. Nästan hela året hade de tillbringat i nordliga farvatten och hade ej haft någon sommar —”mycket sol men ingen värme”. Jag trodde inte, att deras vinterutrustning skulle förslå, om de skulle komma att befara nordliga farvatten hela vintern. Flera av dem provade min hundskinnspäls och sade, att den skulle utgöra ett värdefullt tillskott till deras vintergarderob. En av krigsflottans och handelsflottans stora uppgifter — bland alla de andra — kommer att bli att oavbrutet frakta krigsförnödenheter till Arhangelsk för att på detta sätt uppfylla lord Beaverbrooks löfte till Stalin. Det tog lång tid att komma tillbaka — betydligt längre än jag hade beräknat. Först och främst lågo vi stilla utanför Arhangelsk i mer än en veckas tid, innan vi anträdde färden. Vädret var ombytligt, den ena dagen var det varmt och soligt, den andra snöade det. Och så fingo vi slutligen en eftermiddag veta, att vi skulle avgå vid mörkrets inbrott. Den kvällen låg havet lugnt som en spegel. Himlen lystes upp av norrskenet, vilket som en väldig vit regnbåge sträckte sig från den ena horisonten till den andra. Skulle vi segla under denna höga valvbåge? Kommendörkapten Z. kom upp på däck. ”Bäst att taga på er livbältet”, sade han. ”Det hör till föreskrifterna. Den smala farleden ut till Vita havet är försåtlig. För endast några nätter sedan blev en rysk ångare torpederad här. Inte för att livbältet kommer att göra stor nytta”, tillade han skrattande. ”Tre minuter i vattnet skulle nog vara mer än ni kunde stå ut med.” Sedan förgingo dagarna i snabb följd. Jag lärde känna officerarna och manskapet och snart kändes det, som om vi hade varit bekanta i åratal. Inga tycka bättre om sällskap än sjöfolk. De leva på sätt och vis ett onaturligt liv, men ett liv utan intriger och småaktig avundsjuka. De stå på en mycket hög standard med avseende på intelligens, bildning och mänsklig förståelse. I en veckas tid gick kursen i sicksack. Vi råkade ut för flera äventyr på vägen, men jag kan ej ingå på några detaljer. Jag observerade dessa män i farans stund. De visade intet övermod, utan togo allt lugnt och ofta med en stor portion humor. En av de ”farliga” kvällarna gick jag in till skeppsläkaren. ”Vad nu då!” sade jag. ”Varför målar ni inte, eller väver?” — ”Nej”, svarade han, ”jag känner mig inte inspirerad i kväll.” Han verkade en smula nedstämd och såg längtansfullt på en av sina akvareller av det idylliska stället i Sussex. Under en veckas tid foro vi på Norra ishavet. Kan man kalla Norra ishavet enformigt? Inte, om man uppehåller sig där tillräckligt länge. Vattnet är ej enformigt blått; det växlar ständigt färgton. Den ena dagen är det jadegrönt, den nästa vitt och grått, en annan gång klarblått. Solnedgångarna äro underbara och dimma, snöstormar och solsken avlösa varandra i ständig växling. Nätterna upplysas av norrskenet. Jag såg detta hav både i vackert väder och under en storm, vars make jag aldrig förr upplevat. Den erbjöd en storslagen anblick, denna oändliga, upprörda vattenyta, som på styrbords sida sträckte sig mot den ej alltför avlägsna nordpolen och på babords sida över halva jordklotet mot sydpolen — förbi 1941 års pinade värld, som tycktes så oändligt avlägsen i denna vilda storm. Slutligen fick jag en eftermiddag se kilometerlånga sträckor av klippor och berg höja sig ur oceanen, vilka omvärvdes av ett purpurfärgat töcken. Den höga kustlinjen sträckte sig så långt ögat kunde nå. Det var Island.
138 Jag hade förställt mig Island helt annorlunda, slätt och grönt. Det liknade Norge — höga, kala berg bildade en vild och ojämn kust. Vi tillbringade en dag i en isländsk stad belägen på stranden av en lugn och klar fjord. Där funnas rätt många engelska soldater. Själva staden hade en kyrka och tre butiker och husen voro av korrugerad plåt. Islänningarna voro som folk är mest, flickorna voro inte särskilt söta — de sågo ungefär ut som flickorna i Manchester eller Glasgow — och butiksägarna voro småsnåla och rätt besvärliga att ha att göra med. De ville ej taga emot pundsedlar utan fordrade betalning i silver för de varor de sålde: inlagd torskrom, Lyle's Golden Syrup, engelska silkesstrumpor och konstsilkesnäsdukar av engelsk tillverkning, med Island 1941 tryckt med guldbokstäver, vilka sjömännen brukade köpa som presenter och som minne. På Island existerade ingen mörkläggning; det var den första ickemörklagda stad jag hade sett sedan september 1939. När jag kom upp på däck klockan halv nio följande morgon, var det fortfarande lika mörkt, som om klockan hade varit fem, och gatlyktorna i staden brunno och speglades i fjordens stilla klara vatten .. . Och så började hemfärden. London ... Vad det känns egendomligt att vara här igen! Himlen är ej så blå den morgonen jag anträdde resan till Moskva. Men bussarna rulla ned för Fleet Street, det förstörda Temple och Serjeant's Inn ha förvandlats till en prydlig ödemark, och där ruinerna efter byggnader stodo, finnas nu djupa vattenbehållare — i händelse av nya luftanfall, som kanske aldrig skola komma. Denna första dag i London flanerade jag mot kvällen längs baksidan på St. Paulskatedralen och uppför Aldersgate. Spillrorna av de eldhärjade husen hade blivit undanröjda, och allt var snyggt och prydligt. Men jag såg till min ledsnad att St. Gileskyrkan vid Cripplegate, som hade träffats av den allra första bomben, som föll ned i Londons City, sedan dess hade blivit så gott som fullständigt förstörd av eld. Jag visste inte om, att det hade hänt. Men jag minns så väl att morgonen efter det första bombnedslaget Miltons stod låg kullfallen bland höstlöven, nedvräkt från sin piedestal av lufttrycket. Och genom fönsteröppningarna på den eldhärjade kyrkan syntes natthimlen, precis som den hade gjort i de förstörda husen i Dorogobuzh .. .
Page 1 and 2:
Alexander Werth Ryssland i krig Sve
Page 3 and 4:
2 ansåg jag Rysslands uraktlåtenh
Page 5 and 6:
4 tunnland — den bestod till stö
Page 7 and 8:
6 re av rysk musik. Han var mycket
Page 9 and 10:
8 JULI Första delen Torsdagen den
Page 11 and 12:
10 de alla ha mellan ögonen — ti
Page 13 and 14:
12 Det var ett luxuöst plan av Dou
Page 15 and 16:
14 som belöpte sig till femtio rub
Page 17 and 18:
16 följa med till poliskommissarie
Page 19 and 20:
18 icke hade blivit inbjuden att be
Page 21 and 22:
20 radio, befinner sig.) Men jag ha
Page 23 and 24:
22 student för en man, om han inte
Page 25 and 26:
24 räknas som hans förtjänst, at
Page 27 and 28:
26 Jag är likaledes övertygad om,
Page 29 and 30:
28 Durantys son. Katja är omkring
Page 31 and 32:
30 men ingenting hände. Utom — a
Page 33 and 34:
32 gjort den tillgänglig för en b
Page 35 and 36:
34 här i Moskva i dag och skriva d
Page 37 and 38:
36 skiljer sig så mycket från Chu
Page 39 and 40:
38 och nu förstod jag varför. Det
Page 41 and 42:
40 och fyrverkeriet, som jag kan se
Page 43 and 44:
42 blivit taget, ehuru tyskarna på
Page 45 and 46:
44 den underjordiska järnvägen ..
Page 47 and 48:
46 gående mot pressen, och i morse
Page 49 and 50:
48 på det. Konstiga människor, de
Page 51 and 52:
50 mycket väl till trakten, ty vi
Page 53 and 54:
52 oljetransporterna, endast ha lyc
Page 55 and 56:
54 här än i England, därför att
Page 57 and 58:
56 faderligt, panslavistiskt intres
Page 59 and 60:
58 åt teatern, har arbetat här un
Page 61 and 62:
60 supé med de andra. Den volgatys
Page 63 and 64:
62 bomb falla. Jag tittade ut genom
Page 65 and 66:
64 och prata, medan arbetet fick vi
Page 67 and 68:
66 Tusentals människor tillbringa
Page 69 and 70:
68 kyrka, omgiven av en igenvuxen k
Page 71 and 72:
70 en promenad i trädgården kring
Page 73 and 74:
72 Foster. Det blev åter en kaviar
Page 75 and 76:
74 Sulzberger. Det var mycket trevl
Page 77 and 78:
76 Det finns fyra hundra boningshus
Page 79 and 80:
78 besegrares fötter”? .. . Den
Page 81 and 82:
Moskva? Men på kartan ser Luga- oc
Page 83 and 84:
82 Jag köpte också Berättelser f
Page 85 and 86:
84 tag i några. Men det var omöjl
Page 87 and 88: 86 expediten, ”sibirisk hund.”
Page 89 and 90: 88 lade jag märke till hans uttryc
Page 91 and 92: 90 kulturen har frambringat. Ni, so
Page 93 and 94: 92 socialistiska demokratien, den s
Page 95 and 96: 94 och ha försmått att lära det
Page 97 and 98: 96 såg jag i Pravda en hänsyftnin
Page 99 and 100: figurera i pressen. Tyskarna påsto
Page 101 and 102: 100 på vägarna och hade aldrig f
Page 103 and 104: 102 Den pincenéprydde översten fr
Page 105 and 106: 104 väl anordnat skyddsrum, en med
Page 107 and 108: 106 över gåvan; en spegel som ej
Page 109 and 110: 108 ”Vad heter ni?” Han sade si
Page 111 and 112: 110 ”Ja, tack skall ni ha, kamrat
Page 113 and 114: 112 ”Ja”, sade han. ”Men en s
Page 115 and 116: 114 tankeansträngning fick jag kla
Page 117 and 118: 116 var omsorgsfullt stöttad och s
Page 119 and 120: 118 HÖST Femte delen 25 september.
Page 121 and 122: 120 ögonblicket, och den stackars
Page 123 and 124: 122 och äta köttpastejer innan vi
Page 125 and 126: 124 inte det, Harriman?”, vartill
Page 127 and 128: 126 konfiskerade vinterkläder i st
Page 129 and 130: 128 dem, som vi hade mött på vår
Page 131 and 132: 130 föllo mycket lugna. Jag gick f
Page 133 and 134: 132 var som bildades av gulnade bj
Page 135 and 136: 134 veta, att teatern åtnjöt stat
Page 137: 136 Snöstorm, Orkan, Snö och Stor
Page 141 and 142: 140 överlägsen både till antalet
Page 143 and 144: 142 oljefält, som tyskarna ovillko
Page 145 and 146: 144 Den 7 januari 1942. Vad kan jag
Page 147: 146 och självisk kapitalism, då f
show all

Ryssland i krig - Marxistarkiv

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?