Ryssland i krig - Marxistarkiv
Ryssland i krig - Marxistarkiv
Ryssland i krig - Marxistarkiv
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
137<br />
att skriva sagor för skeppsläkarens två små döttrar. En av sagorna hette ”Den svarta<br />
skalbaggen”. Han skrev dem på sin skrivmaskin och häftade ihop bladen med blåa sidenband.<br />
Detta fartyg hade varit med om en hel del sedan <strong>krig</strong>sutbrottet. Besättningen har ”varit i<br />
selen” nästan utan avbrott sedan den 31 september 1939. För fem eller sex månader sedan<br />
hade den haft en veckas ledighet i Skottland, och alla talade ännu om de dagar de hade<br />
tillbringat i Greenock och Glasgow. Nästan hela året hade de tillbringat i nordliga farvatten<br />
och hade ej haft någon sommar —”mycket sol men ingen värme”. Jag trodde inte, att deras<br />
vinterutrustning skulle förslå, om de skulle komma att befara nordliga farvatten hela vintern.<br />
Flera av dem provade min hundskinnspäls och sade, att den skulle utgöra ett värdefullt<br />
tillskott till deras vintergarderob.<br />
En av <strong>krig</strong>sflottans och handelsflottans stora uppgifter — bland alla de andra — kommer att<br />
bli att oavbrutet frakta <strong>krig</strong>sförnödenheter till Arhangelsk för att på detta sätt uppfylla lord<br />
Beaverbrooks löfte till Stalin.<br />
Det tog lång tid att komma tillbaka — betydligt längre än jag hade beräknat. Först och främst<br />
lågo vi stilla utanför Arhangelsk i mer än en veckas tid, innan vi anträdde färden. Vädret var<br />
ombytligt, den ena dagen var det varmt och soligt, den andra snöade det. Och så fingo vi<br />
slutligen en eftermiddag veta, att vi skulle avgå vid mörkrets inbrott. Den kvällen låg havet<br />
lugnt som en spegel. Himlen lystes upp av norrskenet, vilket som en väldig vit regnbåge<br />
sträckte sig från den ena horisonten till den andra. Skulle vi segla under denna höga valvbåge?<br />
Kommendörkapten Z. kom upp på däck. ”Bäst att taga på er livbältet”, sade han. ”Det hör till<br />
föreskrifterna. Den smala farleden ut till Vita havet är försåtlig. För endast några nätter sedan<br />
blev en rysk ångare torpederad här. Inte för att livbältet kommer att göra stor nytta”, tillade<br />
han skrattande. ”Tre minuter i vattnet skulle nog vara mer än ni kunde stå ut med.”<br />
Sedan förgingo dagarna i snabb följd. Jag lärde känna officerarna och manskapet och snart<br />
kändes det, som om vi hade varit bekanta i åratal. Inga tycka bättre om sällskap än sjöfolk. De<br />
leva på sätt och vis ett onaturligt liv, men ett liv utan intriger och småaktig avundsjuka. De stå<br />
på en mycket hög standard med avseende på intelligens, bildning och mänsklig förståelse. I en<br />
veckas tid gick kursen i sicksack. Vi råkade ut för flera äventyr på vägen, men jag kan ej ingå<br />
på några detaljer. Jag observerade dessa män i farans stund. De visade intet övermod, utan<br />
togo allt lugnt och ofta med en stor portion humor. En av de ”farliga” kvällarna gick jag in till<br />
skeppsläkaren. ”Vad nu då!” sade jag. ”Varför målar ni inte, eller väver?” — ”Nej”, svarade<br />
han, ”jag känner mig inte inspirerad i kväll.” Han verkade en smula nedstämd och såg längtansfullt<br />
på en av sina akvareller av det idylliska stället i Sussex.<br />
Under en veckas tid foro vi på Norra ishavet. Kan man kalla Norra ishavet enformigt? Inte,<br />
om man uppehåller sig där tillräckligt länge. Vattnet är ej enformigt blått; det växlar ständigt<br />
färgton. Den ena dagen är det jadegrönt, den nästa vitt och grått, en annan gång klarblått.<br />
Solnedgångarna äro underbara och dimma, snöstormar och solsken avlösa varandra i ständig<br />
växling. Nätterna upplysas av norrskenet. Jag såg detta hav både i vackert väder och under en<br />
storm, vars make jag aldrig förr upplevat. Den erbjöd en storslagen anblick, denna oändliga,<br />
upprörda vattenyta, som på styrbords sida sträckte sig mot den ej alltför avlägsna nordpolen<br />
och på babords sida över halva jordklotet mot sydpolen — förbi 1941 års pinade värld, som<br />
tycktes så oändligt avlägsen i denna vilda storm.<br />
Slutligen fick jag en eftermiddag se kilometerlånga sträckor av klippor och berg höja sig ur<br />
oceanen, vilka omvärvdes av ett purpurfärgat töcken. Den höga kustlinjen sträckte sig så långt<br />
ögat kunde nå. Det var Island.