Ryssland i krig - Marxistarkiv

136
Snöstorm, Orkan, Snö och Storm. Vi gingo slutligen till kojs för att försöka sova. I
styrmännens hytt funnos några böcker, bland annat en populärupplaga av Pusjkin och
Pickwickklubben i översättning. Fartyget avgick under natten, och när jag åter kom upp på
däck, syntes ej längre Arhangelsk. Vi befunno oss mitt ute i det breda sundet som på båda
sidor kantades av smala skogsbälten, vilka möttes i söder vid Dvinas mynning. Vädret var
grått, men det hade blivit mildare i luften och stormen hade bedarrat. Men föregående dag
hade den varit så kraftig, att konvojen, som väntades in under natten, ännu icke hade anlänt.
Förmiddagen förgick under väntan på konvojen. Havet låg nu fullständigt lugnt; några trålare
gingo förbi, och vid ett tillfälle sago vi en rysk undervattensbåt. Ett par spaningsplan dånade
ovanför oss. Slutligen upptäckte vi långt borta i norr en liten svart punkt — sedan två och tre.
De blevo allt större. Det var konvojen av engelska fartyg, som förde med sig den så
efterlängtade sändningen engelskt krigsmateriel. Ett — två — tre — fyra fartyg, och sedan
ännu flera, de flesta av dem kamouflerade och alla förande engelsk flagg. Glasgow,
Newcastle, Bristol och andra namn på hamnar — namn, som frammanade bilden av
skeppsvarv, höga skorstenar och luftanfall — kunde läsas på livbojarna, och silhuetterna av
engelska sjömän avtecknade sig mot horisonten. Och med ångarna följde eskorten av engelska
krigsfartyg. ”Storartat!” utbrast kapten Zamshin.
Fartygen fortsatte mot Arhangelsk och blevo åter till små svarta punkter. Endast ett av
eskortens fartyg 1 ankrade i närheten av Moroz. Vi togo avsked av kapten Zamshin och den
tystlåtne styrmannen. Lille Korolkov följde med oss ombord för att avhandla vissa frågor
angående konvojen. Och nu befinner jag mig här, i denna lilla brittiska oas mitt ute i Vita
havet. I gunrummet hänga stora porträtt av konungen och drottningen — Stalin och Kalinin
blicka inte längre ned på oss. Men ännu kan man skönja konturerna av den smala
skogsranden, som skiljer det mörka havet från den mörka skyn, strimmad av norrskenets
ljuskäglor .. .
London den 4 november.
Det känns egendomligt att åter vara tillbaka i England. För två dagar sedan befann jag mig
ännu ute på havet. Vilka präktiga människor de äro, dessa män i den engelska flottan! Flottan
har traditioner, som man inte finner i någon annan gren av försvaret — traditioner som sätta
sin prägel på de enskilda individernas karaktär. Utan dessa traditioner, utan denna inställning
hos flottans män skulle vi kanske aldrig kunna vinna detta krig. Alla äro djupt medvetna om
sin stora uppgift, men jag har aldrig hört ett ord av skrävel från någon. De ha snarare en
benägenhet att skämta, när de tala om flottans bedrifter. ”Visst har flottan skött sig bättre än
armén”, sade kommendörkapten Z. skämtsamt en kväll. ”Men det är därför att tyskarna inte
har någon flotta.” Efter ett ögonblick tillade han: ”Men jag tyckte i alla fall bättre om arbetet
vid flottan under det förra världskriget. Nu håller det på att bli så fördömt yrkesmässigt; det är
rent av ett farligt göra, och det passar inte för mig, som tycker om ett lugnt liv.” Jag visste, att
han var en av de modigaste män som seglat på de sju haven. Han hade bland annat varit i
Japan och visste mer om japanerna än någon. annan jag hade råkat. ”Små sega, lömska
gynnare!” brukade han säga om dem. Skeppsläkaren använde sin lediga tid till att måla små
akvareller av sitt hem i Sussex — ganska medelmåttiga konstverk förresten; men tyget, som
han vävde på sin lilla vävstol, var utomordentligt vackert. Och kapten X. — en högländare
med torr humor och ett varmt hjärta — sysslade på lediga stunder (de voro inte många) med
1 Jag skulle gärna vilja skriva mer om detta präktiga engelska krigsfartyg, om dess märkliga bedrifter under
kriget och om officerarna och besättningen, i vilkas sällskap jag upplevde sjutton lyckliga och spännande dagar.
Men det får anstå till efter kriget.