Ryssland i krig - Marxistarkiv

135
träsken och sjöarna ...” — ”Riskerar man inte att gå ned sig i kärren?” — ”Nej, inte om man
följer stigarna, som renarna ha trampat upp.” Han berättade mer om sina vandringar i det inre
av Kolahalvön, men jag har glömt detaljerna. Han talade också om några andra upplevelser,
en resa till Jenissejs mynning och hur han hade bestigit Elbrus i Kaukasus. ”Vår Sovjetunion
är ett underbart land”, sade han. ”I intet annat land i världen finns det så mycket att se och
lära, så mycket, som ännu måste utvecklas och så mycket att uträtta.” Denne unge man — och
det finns tusentals sådana som han i Ryssland — besjälades av samma äventyrsanda, förenad
med kärlek till naturen, som fanns hos Papanin och Otto Schmidt och männen ombord på
Tjeljuskin. Tusentals unga ryssar skulle inte önska sig något bättre än att få ströva omkring i
de vilda nordliga trakterna av sitt fosterland, och ingenstädes äro upptäcktsresandena mera
populära än i våra dagars Ryssland.
Det mörknade, när vi lämnade marketenteriet, och det var för sent för att ge sig ut och söka
efter butikerna, där man säljer renskinns- och vargskinnshandskar för åttio rubel paret. Några
engelsmän, som hade kommit till Moskva över Arhangelsk, voro mycket stolta över att vara
ägare till sådana handskar. Stormen var häftigare än någonsin, när vi längs kajen gingo till
”Engelska huset”, Båtarna i hamnen kastades hit och dit av stormen och understundom yrde
skummet upp på kajen. Ett av fartygen några kilometer på andra sidan hamnen signalerade
med gröna och röda raketer. Den kalla vinden var så hård, att jag knappast kunde andas och
endast med största svårighet kunde förflytta mig framåt, och mina ögon började tåras. Det
”Engelska huset” var uppfört av trä — det råder ingen brist på den varan i Arhangelsk; det var
en tämligen stor byggnad; rummen voro nyreparerade och tapetserade med ganska underliga
tapeter — förmodligen det bästa, som kunde uppbringas i Arhangelsk. Där funnos ett antal
sovrum avsedda för personer i officiell ställning, vilka uppehöllo sig i staden, ett modernt
badrum och snygga toaletter. Rummen hade kakelugnar och det luktade hemtrevligt av kåda.
De flesta, som bodde där, skulle stanna i Arhangelsk för längre tid, men två engelska
sjöofficerare, vilka hade avslutat sitt uppdrag i Ryssland, fingo samtidigt med mig
meddelandet att hålla sig beredda att fortsätta resan klockan halv tio på kvällen.
Vi fingo en god kall supé bestående av korv, tillverkad i Arhangelsk, hårdkokta ägg och rysk
ost av Cheddartyp (men något för mild i smaken) ; betjäningen sköttes av, ryska flickor — en
angenäm omväxling mot volgatyskorna, som man får se i nästan alla utländska familjer i
Moskva.
Det var beckmörkt och stormen yrde när vi åkte ned till hamnen. Slutligen kommo vi till en
ångare, som låg förtöjd vid kajen, men i det rådande mörkret var det omöjligt att tydligt
urskilja dess konturer; den verkade ganska liten och var kanske på femtontusen ton. Den
visade sig vara en liten isbrytare — eller rättare sagt, en ”isskärare” (vilket ej är detsamma)
och vi tillbringade en trevlig afton tillsammans med fartygets befälhavare, kapten Zamshin
och de två styrmännen Koralkov och Semjonov. Den korpulente, nästan skallige lille kaptenen
med sin stubbade vita mustasch var född i Leningrad och var mariningenjör; han samarbetade
med engelsmännen i Arhangelsk på att höja hamnens kapacitet. Den ene styrmannen var lång
och gänglig och mycket tystlåten; den andre, som var småväxt och såg ut som en japan, var
livlig och pratsam och talade en dräglig engelska. Zamshin talade en hel del om hur man
skulle kunna hålla hamnen i Arhangelsk öppen under vintermånaderna; han sade, att den ej
frös till riktigt förrän i december, och att det fanns tillräckligt med isbrytare och ”isskärare”
för att hålla trafiken i gång hela vintern. Vi fingo te i glas och bröd och smör, och vi lärde
ryssarna spela poker och de i sin tur lärde oss ett annat spel, vars namn jag har glömt.
”Isskäraren” hette Moroz — Frost — och systerbåtarna buro lika betecknande namn —